Nu är det säkert många som skruvar på sig i datastolen eller cafésoffan. Vad jag menar är att om man kommer i underläge mot Bajen på Söderstadion så blir det tufft. Efter smakstarten, för dom dvs, manade Tony på sina adepter att ta ner tempot och öka bollinnehavet, allt för att minimera våra möjligheter att skapa chanser. Lite som Schack, anfall är bästa försvar. Det är erkänt svårt att göra mål när motståndaren har bollen...

Trots massivt underläge i bollinnehav bjöds vi på en praktchans i slutet av första halvlek. Schabbel av Armas och vår vindsnabbe Jensen kunde snappa åt sig bollen och attackera en ensam Rami Shabaan. Insidan av vänster stolpe skrattade oss i ansiktet och Bajen gick till vilan med 1-0. I paus gör Tom ett helt riktigt byte för att få stopp på stockholmarnas rull i sidled mellan mittbackarna. Upp på topp tillsammans med Jensen kommer Jocke. Drugge går ner som renodlad innermittfältare och på vänsterkanten ersätter Micke för att kunna skicka in målsökande projektiler mot minst två forwards. Ut går Paulino och Zorken.

Även om vi stundtals fortsätter vara utspelade jämnas spelet ut och vi skapar mer än i första. Det var i och för sig inte svårt... Dålig start nr två uppenbarar sig tyvärr på andra halvleks första hörna och 2-0. Med fem minuter kvar på Stefan Johanessons rova forcerar vi med allt vi har och Mange lyckas på ett vackert sätt reducera med en chip i bortre. En offsidesituation på slutet är nära att resultera när Jocke, utanför spelet, felaktigt blir avblåst. Är säker på att Abel satt en strut annars!

Vad ska vi då ta med oss från matchen som positivt? Bra coaching under matchen och att vi nu dessutom kanske har funnit ett alternativt spel när det låser sig. Jocke tar steg framåt i närkampsspelet och vinner en del nickdueller mot bra motstånd. Jensens snabbet skapar oss chanser utav i princip ingenting. Manges fina mål. Dennis eviga slit och kämpaglöd! Såg Sydsvenskans journalist, som satte hans betyg, verkligen matchen? Skärpning!

Negativt då? Där vi förr var så bra på att lösa den höga pressen med en "synålsboll" bakom motståndarnas ytterbackar har vi nu in absurdum försökt oss på att spela oss ur, oftast i undertal. Fotboll behöver inte alltid vara vackert som bekant...

Själv är jag i det närmaste odugligförklarad och ligger tillsammans med diverse kylvaror längst nere i en djuuup frys. Formen är bra och jag är redo så fort chansen uppenbarar sig. Tycker att B-lagsmatcherna går bra. Tillsammans med ungtupparna och firma Tengryd/Sirviö har jag roligt när det beger sig. Man kan bara göra sitt bästa och tillföra truppen utanför planen. Detta tycker jag är en av TFFs stora fördelar gentemot andra klubbar, dvs att ALLA i truppen drar sitt strå till stacken, ÄVEN om man inte spelar. Stort gubbar! Misstänker att Tom och Alf redan insett att dom kom till dukat bord i det avseendet.

En rolig detalj är att jag för ett par år sedan hade relativt hög status i Allsvenskan och fick en del cred för mitt spel. Jag är inte mycket sämre idag, säkert tycker någon det. Skillnaden i stort är nog tränarens taktik, synsätt och prioriteringar. Där ser man hur mycket tränaren kan betyda. Samma sak är det så klart för tränarna själva kontra klubbledningarna. Tänker på hur Tom odugligförklarades i Norge av en hel styrelse för att idag vara närmast religiöst dyrkad i Trelleborg. Fotboll är alltså ingen exakt vetenskap. Sanningen ligger förmodligen någonstans mitt emellan för såväl spelare som tränare.

På tal om att tillföra även utanför planen så har jag observerat ett fenomen som förvånade mig lite. När man spelar fast på laget och har hög status blir ens ord värt så mycket mera och vice versa. Både hos spelare och hos tränare. Jag är, inte mig veterligen, mycket dummare än jag var för två år sedan och med samma logik inte smartare än för 5 år sedan. Därmed är det inte sagt att jag är raketforskare på något sätt. Kanske är detta något man kan överse med när det gäller unga spelare, tränare. Märkligt nog är det de unga som ändrat sig minst. Finns undantag från regeln så klart. En annan sak som jag ställer mig frågande till är att man förväntas vara "pappa i laget" när man är äldst. Klyscha! För mig är det ALLTID kompetens och INTE ålder, titel, status som avgör vem som bör göra sin stämma hörd. Att synas och höras "för mycket" i landet lagom, Sverige, är nog i de flesta fall negativt dock. Alltid är det någon som har ont.

Dagens musiktips: Soundtrack of our lives. Massor av sköna hits från vårt svenska svar på Stones, ibland i alla fall. Sångaren Ebbot (Tobbe baklänges) liknar en mässande fåraherde i sina väl tilltagna tunikor. Lyssna på låtar som "Instant repeater 99´" och "Mantra slider" och du blir inte besviken om du gillar Stones. Egna Stonesfavoriten "Gimme shelter" är självklart omöjlig att matcha men bra försök i alla fall. Ur de lugna låtarna står "Broken imaginary time" ut och är min personliga favorit av bandet.