Det var 1955 den kom upp på foajéns västvägg, den 8,10 gånger 3,70 meter stora gobelängen. Den har sitt motiv från Shakespeares pjäs med samma namn och är ritad av Pär Siegård.

Den knöts av Barbro Nilsson, känd väverska som på sin tid tog över Märta Måås Fjetterströms kända väveri i Båstad. Men hon gjorde inte jobbet helt själv, det vittnar flera medväverskors initialer om.
Sedan gobelängen kom upp har den bara varit nere en gång förut. Då tvättades den, men det låter Raija Öhrstedt bli den här gången.

– Tvätt är en mekanisk händelse som försvagar materialet. Man måste överväga noga vad man skall göra.
Nu har hon valt att dammsuga vävnaden genom ett nät, både på fram- och baksidan.
– Så har jag lagat flera små hål och en reva, som tydligen orsakats av den tidigare upphängningsanordningen.

Materialet är ull, med en del lintråd invävt för lysterns skull.
Men lystern är alltså inte riktigt vad den var från början. Det ser man nu när gobelängen ligger utlagd med baksidan upp på bord i foajén; det är helt andra färger där ljuset inte kommit åt.
Det är en mycket ljus lokal, och även om gobelängen inte utsätts för direkt solljus så påverkas den ändå.
– Ljuset inte bara bleker, utan det snabbar på åldrandeprocessen, säger Raija Öhrstedt.

Hon menar att det bästa hade varit om gobelängen täckts av en ridå, som kunde dras undan när det inte var föreställning på teatern. Men, konstaterar hon, det är det inte hennes sak att besluta om.
Hon håller på att sy på en stomme av juteband, ett ganska besvärligt jobb. Det är hårt att sy genom både band och matta och hon får dra nålen med tång. Dessutom i ansträngande arbetsställningar i ett rum som blir ordentligt varmt, trots att inte solen ligger på så mycket.

När hon inte arbetar på teatern, i kyrkor eller med slottstapeter håller hon till i sin Ateljé Orient på Citadellet i Landskrona.
Hon berättar att hennes intresse för vävning föddes när hon var fem år och fick vara med när hennes mamma knöt en finsk rya.
Sedan har hon kommit att få ett speciellt intresse för orientaliska mattor.
Det har lett till många resor, främst till Turkiet, som hon har lärt känna väl.

– Jag har rest dit inte bara för att titta på mattor, utan också för att se de miljöer där mattorna växer fram.
Sedan några år är hon flitigt anlitad som reseledare.
– Jag har varit där tre gånger i år och skall dit tre gånger till hösten.
De som reser med henne får också besöka de östra delarna av Turkiet, vilket inte är så vanligt att researrangörerna erbjuder.
Hon undviker, med få undantag, att handla med orientaliska mattor, för att ha en klar roll i sina kontakter med kunderna.

– Jag vill inte handla med mattor. Folk skall kunna lita på vad jag säger som konservator.
Orientaliska mattor är ett stort ämne.
– Jag har hållit på med orientaliska textilier i trettio år och tycker fortfarande att jag inte kan så mycket.
Med Pär Siegårds gobeläng har hon hållit på i ett par veckor och tänker hålla på i tre veckor till.
När höstsäsongen börjar skall den hänga på sin plats igen.