EU:s gränser kan inte bli öppnare

14 JULI 2009 23.59

I dagarna genomförs i Stockholm ett möte mellan EU:s inrikes- och justitieministrar kring asyl- och migrationsfrågor. Avsikten är att försöka skapa en enighet om hur dessa frågor skall hanteras inom unionen så att människor från omvärlden inte blir olika behandlade beroende på vilket lands gräns man först kommer till.
Att skapa en gemensam asyl- och invandringspolitik är en av EU:s för närvarande viktigaste uppgifter. Men det kräver beslut som är politiskt känsliga eftersom det handlar om såväl rättssäkerhet som öppenhet och ekonomi.
En rad av EU-länderna har i dag ytterst djupa ekonomiska problem, där i några fall statsbankrutt står för dörren. I spåren på krisen råder det massarbetslöshet i flertalet av EU-länderna. Siffrorna bakom vilka det döljer sig människor av kött och blod är en mardröm.
I Spanien som drabbats värst är 3,5 miljoner arbetslösa, i Tyskland 3 miljoner, i Frankrike 2 miljoner, i Storbritannien 1,2, för att nämna några av de hårdast drabbade.
I förhållande till ländernas storlek är det ännu värre i flera av EU:s östligaste medlemsländer.
Sammanlagt är det fler än 22 miljoner människor som går arbetslösa i dag i EU-området.
Den massarbetslöshet som präglar EU innebär enorma påfrestningar på trygghetssystemen. Fortsätter krisen i flera år breder massfattigdom ut sig och i spåren på det social och politisk oro.
Asyl- och invandringspolitiken inom EU kan inte avskärma sig från det akuta krisläge som råder i många medlemsstater. Aldrig så god vilja att visa öppenhet räcker när flera länder har svårt att försörja sin egen befolkning. Att öka invandringen till EU innebär med automatik ännu snabbare växande arbetslöshet och hårdare påfrestningar på välfärdssystemen. Spanien som med generösa amnestier gav många invandrare uppehållstillstånd står nu på ruinens brant på grund av en ogenomtänkt invandringspolitik.

En del som gått bort sig i statistiken menar att många EU-länder kommer att få stor arbetskraftsbrist och behöver ha öppnare gränser. Men den arbetskraftsbristen kommer till stor del att kunna lösas inom EU genom ökad rörlighet av arbetskraft mellan medlemsländerna. Dessutom är kvinnorna starkt underrepresenterade på arbetsmarknaden i många länder. Om kvinnosysselsättningen skall närma sig nivån i de länder där andelen yrkesverksamma kvinnor är högst, däribland Sverige, kommer det att ske mycket stora tillskott av arbetskraft. EU kan inte med en generös invandrings- och asylpolitik lösa fattigdomsproblem i Afrika och andra världsdelar. Om vi själva blir fattigare så minskar i stället vår förmåga att ge stöd. Därför måste invandringstrycket mot Europa leda till lösningar i de hemländer och regioner av världen som invandringsströmmarna kommer ifrån. EU bör underlätta handelsutbyte med de stora migrationsländerna i Afrika, stödja företagsetableringar som skapar låglönejobb som vi själva inte vill ha och göra riktade insatser för att skapa en infrastruktur för ökat företagande i tredje världen. Men någon ökad öppenhet för massinvandring till EU är inte realistisk vare sig ekonomisk eller fysiskt, när en rad länder och storstäder i dag präglas av överbefolkning och havererad integrationspolitik. Öppnare gränser leder direkt till socialbyråerna. Så illa är läget och det måste varje ansvarskännande politiker inse och inte förlora sig i flummiga visioner.