Så har jag nu bestämt för att detta ska bli mitt sista blogginlägg här på skånskan.se. Jag har funderat, säkert i några veckor över vad jag skulle vilja skriva om. Jag har tittat tillbaka på allt jag skrivit och känner mig både nöjd och glad över det jag skrivit. Det som varit mest spännande är att så många faktiskt läst. Många fler än vad jag någonsin kunnat tro. Kanske för att jag vågat skriva om ibland jobbiga saker, kanske för att jag skrivit om det ständigt pågående förtrycket av kvinnor (för fy satan vad det är farligt att skriva om just det?). Det finns få ämnen som upprör så många som just det.


Jag har skrivit om somliga musikers villkor, om härliga band, nya och gamla sådana och om maktmissbrukare som styr med klor och vassa armbågar. Jag har fått kommentarer som en del gånger gett mig hopp och andra gånger verkligen förstärkt bilden av ”svenskens” ovilja att diskutera och viljan av att attackera och kritisera. Jag hörde en klok kvinna tala i radion här om veckan. Hon problematiserade bloggandet på så sätt att hon menade att det sällan eller egentligen aldrig förekommer någon givande diskussion i bloggarna då kommentarerna (oftast anonyma eller med fingerat namn) innebär direkt sågning och mothugg till det som det bloggats om och i och med det så tar diskussionen slut redan där. Det är absolut intressant. Jag läser själv väldigt sällan andras bloggar och ger ännu mer sällan kommentarer. Jag tycker istället om att läsa det Gudrun Schyman skriver. Jag tycker att Ordfront är en alldeles utomordentlig tidning. Jag beundrar kvinnor och män som gör något för att få världen att bli mer jämställd, mer accepterande och empatisk. Sen tycker jag om att fördriva dagarna och lyssna till min dotters joller. Det är fint att se någon växa och att se någon lära sig älska, leka och känna.


Jag är glad över att jag fick möjligheten att dela med mig av några av mina tankar här (tack så fet-jätte-mycket Skånskan), jag är glad över att du velat läsa raderna (ibland mellan dem) och jag är glad över att jag här och nu avslutar min ganska långlivade och sakta dalande karriär som bloggare.
Allt gott och all kraft till er små människor som vågar stå upp för er själva och era medmänniskor. All styrka till er som vågar säga ifrån, ta diskussioner och driva föreningar, klubbar och andra sammankomster för en bättre värld. All kraft till all världens kvinnor, som (trots att de slår underifrån) onekligen kan slå förbannat hårt och välta omkull gamla gubbrumpor som det definitivt suttits på för länge.