Foto: Louise Petersson

Little Marbles fann
skivkontraktet på gatan

Av Maria Zandihn maria.zandihn@skd.se 21 JULI 2009 00.09

FESTIVAL. De började som gatumusikanter och blev en dag upptäckta av artisten Niclas Frisk. Sedan gick allt väldigt fort. På lördag är det dags för de två 18-åriga tjejerna i Little Marbles att charma malmöpubliken.

Linn T Jonasson funderar länge och väl över frågan hur namnet Little Marbles kom till. Det engelska ordet "marble" betyder kula, som i spelkula, men det var nog mer en slump.
- Alltså jag kan faktiskt inte komma på varför vi började kalla oss det. Fast vi ser ju ut som två kulor egentligen, säger hon och fnissar.
Linn syftar på de färglada kulorna de bär som smycken, gärna i lager på lager i olika färger.

Little Marbles har hon tillsammans med sin kompis Julia Adams.
- Vi började spela ihop för drygt tre år sedan efter att Julia behövde en spelpartner på hennes mormors födelsedagskalas, och sedan fortsatte vi.

Julia och Linn tog med sig sina gitarrer och intog hemstaden Norrköpings gator.
- Visst blev vi tillsagda av polisen ibland, men då flyttade vi oss bara.

Och nog var det tur att tjejerna inte skrämdes av polisens tillsägelser. En dag var Niclas Frisk, grundaren av Atomic Swing och numera en del av Nina Perssons band A Camp, ute på promenad och upptäckte tjejerna, så då var 16 år gamla, och vips satt de med skivkontrakt i händerna.
- Allt gick så fort. Först skivkontraktet, sedan spelade vi in skivan "Vi accepterar mitt kaos" och sedan blev det en massa spelningar.

Känns det inte skönt att ni slapp att jaga skivbolag själva?
- Jo, verkligen. Fast jag tror inte att vi hade gjort det heller. Det var ren tur att Niclas (Frisk) upptäckte oss, annars hade vi nog fortfarande bara spelat på gatan. Vi gör ju musik för att det är kul, och hade aldrig en tanke på att skicka runt demos.

Linn vill beskriva Little Marbles musik som akustisk med svenska texter. Influenserna kommer till stor del från Bob Dylan och svenska sångerskan Laleh. Fast på senare tid är det mycket Otis Redding och Aretha Franklin som snurrar i skivspelaren.
- Egentligen tror jag vi blir influerade av allt vi lyssnar på, utan att vi egentligen tänker på det, så därför är det svårt att säga hur vår musik låter mer än akustisk, säger Linn.

Hur är det att stå på scen när ni varit vana att spela som gatumusikanter?
- Jag känner mig mycket mer hemma när jag spelar på gatan. Men visst är det kul att stå på scen. Fast eftersom vi ofta spelar som förband åt någon är publiken inte där för vår skull, och det är lite trist. Men stannar de upp på gatan för att lyssna på oss, då gör de det för att de verkligen vill lyssna.

Linn T Jonasson berättar att hon och Julia på bara en halvtimme ibland kunde få in femhundra kronor av folk som passerade förbi.

Vad händer i framtiden då?
- Julia ska flytta till Stockholm, men jag blir kvar här i Norrköping. Jag går sista året på gymnasiet med mode- och design som inriktning. Men vi fortsätter att spela, det kommer vi nog alltid att göra.

På lördag spelar Little Marbles under Möllevångsfestivalen på Moriskan klockan 15.00. Kort därpå väntar en spelning på Emmabodafestivalen.

      Tipsa en vän