Skånskan träffar den kvinnliga delen av Tina Håkan Jönssons identitet, Tina, och pratar kön och normer på en soldränkt parkbänk i Löddeköpinge.

– Jag har vetat att jag är transvestit sedan jag var liten. Mitt första minne av att jag bytte om är från när jag var sex-sju år. Jag uppfattade att jag inte helt tillhör det kön jag biologiskt har, säger Tina Håkan Jönsson.
Hon vill inte egentligen placera ett begrepp på vad hon är, men transvestit ligger närmast.

– Jag tror inte på att det finns två kön. Men jag vet inte heller var jag ska placera mig på skalan, så jag säger transvestit, eftersom jag använder motsatta könets kläder för att må bra.
5 februari 2005 kom ingenjören Håkan Jönsson ut inför familjen – fru och fyra barn – med att det bodde en annan identitet, Tina, inom honom. Fram tills dess hade han förträngt, förtryckt, och ignorerat den sidan av honom.

– Mannen är norm i samhället. När man avsäger sig den pondus och makt det innebär och i stället tar kvinnliga attribut upplevs man som märklig. Det skapade skuld och skam som gjorde att jag förträngde det genom att begrava mig i annat.
På slutet var det jobbet. Så mycket begravde sig Håkan Jönsson i sitt arbete att han till slut gick in i väggen. Efter ett halvårs sjukskrivning kunde han börja fungera som människa igen.
– Då kom det tillbaka med full kraft. Jag kunde inte hyckla med att jag är en transperson längre. Det var en milstolpe för mig. Att erkänna för mig själv vem jag är, säger Tina Håkan Jönsson.
Frun blev först chockad, berättar Tina Håkan Jönsson, men insåg att det fortfarande var samma person hon var gift med. Och sedan dess har de gjort resan tillsammans.

– Hon bejakar det. Vi kom tillsammans fram till att det borde vara en mänsklig rättighet att få uttrycka sin personlighet.
I dag har Tina Håkan Jönsson eget företag, som säljer damkläder i extra längd, och håller föreläsningar om mångfald och vikten av att bejaka den man är. Det enda som verkar fattas är att namnet Tina permanent skrivs in i folkbokföringen. Det ligger i Regeringsrättens händer.
– Jag vill kunna legitimera mig som Tina. Namnet bär en stor del av identiteten och personligheten. Hur skulle du känna om någon tog bort ditt namn? frågar Tina Håkan Jönsson retoriskt och fortsätter:
– Det har blivit en del av mig. Jag behöver det. Jag känner identifikation med det namnet.
I andra länder är det bättre, menar Tina Håkan Jönsson.
– Transpersoner i andra länder säger "va, får man inte heta vad man vill i Sverige?" när vi berättar. Sverige som ska vara så progressivt och vidsynt. I detta fall är det konservativt och bakåtsträvande. Jag tycker det är tramsigt. Jag har uppfostrat fyra kloka och ansvarsfulla barn – då borde jag själv få besluta om vad jag vill heta. Så kloka måste Regeringsrätten vara att de förstår det.