Deltagarna ville uppmärksamma att Socialstyrelsen så sent som vid årsskiftet ändrade sin klassificering och tog bort sjukdomsstämpeln från annorlunda sexuella beteenden som sadomasochism och fetischism.
Men steget därifrån till att öppet kunna visa sin sexualitet är för många utövare väldigt långt.
Ett tecken på detta är att de flesta använder nicknames eller pseudonymer.
– Jag kallar mig Hedwig. Det är vanligt att ha smeknamn på scenen, vid olika mötesplatser. Det är också för ens egen säkerhet, säger hon.

Hedwig, som är i den sena 20-årsåldern, vill inte ens berätta för sina föräldrar att hon utövar BDSM och är fetischist.
–Nej, de skulle inte acceptera det. Men kompisar är jag öppen mot. Jag umgås bara med människor som inte dömer, säger hon.
Ett exempel på hur utbredda fördomar det finns är att utövning av BDSM kan användas som argument i vårdnadstvister.
– En mamma eller pappa kan säga att den före detta partnern gillar BDSM i sovrummet och därmed skulle vara en dålig förälder, att han eller hon även skulle gilla att slå små barn, säger Hedwig.

BDSM och fetischism är en snabbt växande rörelse i Sverige, berättar hon. Många träffas via internet och det är också genom det forumet som den intresserade kan läsa om fester och andra sammankomster.
Människor i alla åldrar lockas.
– Det är inte konstigt eller onormalt, utan en del av den mänskliga sexualitetens spektra, säger Hedwig.