Island trodde länge att man var ett land i klass med Norge, med en så stark ekonomi att landet skulle klara sig ensamt när den ekonomiska krisen sköljde över världen. Nu vet vi och framförallt islänningarna själva att de levde över sina tillgångar, att det kraftigt stigande välståndet var en spekulationsbubbla. Isländska banker ägnade sig åt en ansvarslös utlåning och isländska företag drabbades av shopaholic när de köpte upp stora tillgångar utomlands utan att ha finansiell täckning för sina affärer.
Islands ekonomi är mycket illa ute. Islänningarna kommer att tvingas uppleva en svångremspolitik som varar i många år, kanske årtionden, för att få ekonomin på fötter. Särskilt svårt blir det om landet fortsätter att vara en isolerad och sårbar ekonomi med en mycket svag valuta.

I veckan ansökte Island på förslag av den nya vänsterregeringen om EU-medlemskap efter att landets parlament, Alltinget, med rätt knapp majoritet sagt ja. Förhandlingsresultatet skall senare prövas i en folkomröstning.
Redan när ansökan om EU-medlemskapet lämnades in markerade islänningarna att avgörande för önskan att bli EU-medlem blir vilka villkor den isländska fiskerinäringen får. Hos islänningarna är djupt rotat tron på att fisket avgör landets väl och ve.

Sanningen är förstås att Island behöver EU mycket mer än vad EU behöver lilla Island med bara 320 000 invånare. Ja, på kort sikt leder ett isländskt medlemskap bara till en belastning för EU.
Att EU ändå öppnar famnen för islänningarna är en nyttig påminnelse om att unionen är i grunden politisk, ett fredsprojekt som bygger på öppna gränser. Det gör att Island skall känna sig välkommet och få den hjälp EU kan erbjuda i dagens djupa kris.