I fotogenlampans sken

På kvällen när alla andra har somnat lyser min fotogenlampa fortfarande flitigt. Ute är det kolsvart och stugans träväggar knakar till då och då. Konstiga ljud hörs från skogen runtom och jag kryper ihop under mitt varma täcket. Där är det tryggt och skönt oavsett hur hemska historier jag läser.

Det värsta är bara om man sen måste ta en sväng till utedasset innan man släcker fotogenlampan för natten. Då spelar det ingen roll hur vuxen och förnuftig man än är och hur mycket man än talar om för sig själv att boken man läser bara är en bok. Mörkret och skogen fylls ändå av hemskheter och jag blir larvigt mörkrädd.

Den här mörkrädslan är väl egentligen ett gott betyg till de tre deckardebutanter jag haft som sällskap i stugsängen (se förra bloggen). Alla tre har satt fart på både fantasin och mörkrädslan. Allar bäst och otäckast var det utan tvekan att läsa Kristina Ohlssons Askungar. Den innehåller väl egentligen inget speciellt nytt eller märkvärdigt i vare sig historia eller upplägg - ett klassiskt svenskt poliskollektiv får en riktigt otäck seriemördare på halsen - men den är helt enkelt ett imponerande bra deckarhantverk. Inte minst i fotogenlampans sken...