– I Nydala och i Malmö känner jag mig hemma. Jag kan inte tänka mig att återvända till Grekland eller flytta till Marocko där barnen har sina farföräldrar. Här finns allt som man behöver för ett bra liv och här har jag min närmaste familj och mina vänner, säger Simela Maneadou.
Det är kvinna med bestämda åsikter som möter Skånskan på Nydala torg där vattnet flödar i fontänen. Torget är en av hennes favoritplatser, förutom parkerna, och hon visar på pizzerian och Café Nydala som två trevliga samlingspunkter.
Vi slår oss ner för att prata över en kopp kaffe.
– 1974 kom jag till Gullviksborg, jag kom som nioåring. Min familj sökte sig till Sverige därför att jag har ett medfött hjärtfel och det var för dyrt att operera mig i Grekland. Då var det lätt att få arbetstillstånd och min pappa fick jobb på Nordsjö färg och min mamma på tvätteriet i Arlöv.

Simela minns hur annorlunda det var i området med den stenaktiga miljönoch de höga husen från 60-talet dit familjerna hade flyttat från stan och de nya invandrarna kom. Barne var mer öppna och hon upplevde dem som vuxnare. Det var tyst och lugnt och man fick inte störa grannarna.
– Stämningen skiljer sig mycket från då till i dag. Nu är det mycket grönare och fastighetsägarna har gjort gårdarna fina. Samtidigt är attityderna mellan människorna tuffare och det finns inte samma tolerans mellan olika grupper. Folk gör mer som de vill och tar inte så stor hänsyn till varandra.
Efter några år flyttade familjen till Sorgenfri och först tio år senare återvände de till stadsdelen och Augustenborg. Då hade de upplevt några härliga år med mycket umgänge både med svenskar och inflyttade greker. Men båda föräldrarna dog hastigt och Simela bildade en egen familj.

– Där som här var det folk av alla nationaliteter och de flesta var arbetarklass. Själv har jag försörjt mig som städare i många år innan jag blev personlig assistent. Jag trivs med folk från alla länder men tycker att det finns en tendens att man dömer ut varandra på grund av okunskap.
Simela Maneadou är bekymrad över det ökade utanförskapet och menar att för många fokuserar på det negativa. I stället för att klaga på svenskarna borde invandrarna vara glada för sitt nya land och svenskarna kan dra nytta av den kultur och det utbud som invandrarna tillför.
I dag är 50 procent av befolkningen i Fosie invandrare och majoriteten i bostadsrätter eller villor. Det finns en industriby och många arbetsplatser.
Trots det upplever Simela att servicen är dålig och det saknas exempelvis bank, finns få torg och är ont om småbutiker, utom på Nydala.

Hon menar att Fosie inte känns som en helhet utan att de 40 000 invånarna håller sig i sitt eget område och inte känner någon gemenskap över gränserna. De få mötesplatser som, exempelvis vid Nydalatorget, används bara av dem som bor i de närmaste husen.
– Jag tror det är svårt att skapa en vi-känsla för hela stadsdelen. Man får börja i det lilla och samla folk i husen eller i ett litet område. MKB har ordnat gårdsfester och det är ett bra sätt att lära känna varandra. Ibland arrangeras musik på torget men det behövas fler fritidsaktiviteter.
Kriminalitet och gängbildning ser hon som ett allvarligt problem. Ofta är barnen rädda för att gå ut på kvällen och de har mest kompisar i andra delar av stan.

Simela efterlyser ett nätverk som tar tag i de sociala problem som uppstår i perioder, som närpolis, fältassistenter och nattvandrare.
– För några år sen gick polisen ofta runt och jag vet att de har jobbat mot gängen. Men det krävs ett samlat grepp från alla aktörer så att områdena blir tryggare. Föräldrarna måste också vara mer lyhörda för vad deras barn gör när de är ute och engagera sig för en tryggare miljö.
Simela Maneadou ser positiva tendenser inför framtiden i Fosie. Hon välkomnar idén med en spårvagn och minns det lilla tåg som tuffade till stan i hennes barndom. Att de boende får vara med och tycka till om planerna på att göra stadsdelen mer attraktiv tycker hon också är bra.