Murtaz kom till Sverige
som ensamt flyktingbarn

Av Lisa Winqvist 7 AUGUSTI 2009 04.00

Murtaz, 13 år, var en av fyra pojkar som ensamma paddlade flera mil mellan Turkiet och Grekland i en gummibåt. Innan dess hade han tagit sig från Afghanistan till fots och på lastbilsflak.

Resans mål var att komma till Sverige och slippa kriget i hemlandet. Han är ett av de ensamkommande barn som få kommuner vill ställa upp för.
Murtaz vet vad rädsla är. Rädslan för att dö, rädslan för att bli upptäckt och hemskickad och rädslan för vad som ska hända med familjen i hemlandet.

När Murtaz lämnade Afghanistan var han tolv år gammal men minnena hemifrån är allt för svåra för honom att berätta om.
Han flydde från talibanernas regim och hans mamma fick skrapa ihop närmare 7 000 amerikanska dollar för att sonen skulle kunna lämna landet för en tryggare tillvaro i Sverige.
Hon fick betala mer för att han var så liten.


Mammans pengar gick till en människosmugglare som tog fyra afghanska pojkar till Pakistan. Bitvis fick de gå till fots.
Från Pakistan gick resan vidare till Iran. De gick nätterna igenom utan särskilt mycket mat. I Iran gömde de sig i närmare en månad i väntan på att kunna ta sig ut ur landet. Om polisen hade hittat dem där hade Murtaz fått åka hem igen, eller ännu värre hamnat i fängelse.
– Vi bodde fem eller sex personer i en källare. Vi fick inte gå ut eller göra någonting.

Därefter gick de vidare, den här gången till Turkiet. Inte heller under den resan fick de särskilt mycket att äta.
– Jag var jättetrött och orkade inte gå mer men då slog och skrek mannen som följde oss. Jag var rädd hela tiden. När vi åkte lastbil fick jag sitta med benen uppdragna mot kroppen så länge att jag fick ont i benen.
När de tog sig till Europa i gummibåt var han extra rädd. De färdades nattetid och det svarta vattnet bredde ut sig vart han än tittade. Eftersom båten var så liten fick pojkarna sitta på kanten med ena benet i det kalla vattnet, berättar han.

Under samtalets gång blir han ibland tyst, tittar rakt fram och sorgen syns i ögonen. Men det finns inte några tårar kvar, de har han gråtit för länge sedan. Murtaz är en vanlig tonårspojke, han gillar fotboll och att umgås med vänner.
Många av vännerna delar hans erfarenheter av att lämna sitt land och ge sig ut på en resa på liv och död.
– Det är så lätt att sätta sig på ett flygplan och åka men min resa var väldigt svår.

Från Grekland gick färden mot Italien. För att korsa gränsen sade människo-smugglaren åt dem att de var tvungna att gömma sig under en lastbil.
Då var de två pojkar kvar som skulle sitta där tills lastbilen startade och sedan hänga sig kvar undertill när den körde iväg. Mannen visade hur de skulle göra och lämnade dem.

Vi fick sitta under lastbilen och hålla i oss. Bilen guppade och vi slog i huvudet hela tiden. Jag trodde jag skulle dö. Hade jag trillat av hade jag verkligen dött, berättar Murtaz som till sist anlände till Malmö den 5 oktober 2007. Han kommer speciellt ihåg datumet eftersom det senare blev hans födelsedag. När hans verkliga födelsedag är vet han inte så i de svenska papperna fyller han år den 5 oktober.

Murtaz kommer även speciellt ihåg den första natten han tillbringade i Sverige.
– De släppte av mig på kvällen och jag gick till en lekplats där jag stannade hela natten. Det regnade och var kallt och jag hade inte särskilt mycket på mig. På morgonen fick jag hjälp av en iransk taxichaufför som körde mig till Migrationsverket.

Gång på gång återkommer Murtaz till hur svårt det kändes att lämna hemmet, mamman och de ständiga frågorna som ekar i huvudet varför var jag tvungen att åka?
I Malmö hamnade han på ett transithem och senare i ett familjehem i Hässleholm. Nu är han snart 14 år och går på en högstadieskola i Hässleholm där han lär sig svenska och drömmer om att bli elektriker.
– Jag hoppas verkligen att andra som kommer hit på samma sätt som jag också får stanna.


FLER NYHETER PÅ
Kirsebergsmordet
En man hittades död på torsdagen.  

Utsattes för grovt våld

Kvinnan som i går kväll anhölls, på sannolika skäl misstänkt för mordet på en 28-årig man, kommer förmodligen att begäras häktad.
Eurovision Song Contest
"Jag har sagt vad jag står för och gjort det jag kan, så jag är nöjd", säger Loreen med anledning av den azeriska kritiken mot hennes möte med organisationer som arbetar med demokrati och mänskliga rättigheter.  

Loreen om kritiken
från Azerbajdzjan

"Jag har sagt vad jag står för och gjort det jag kan."
Det var en något uppretad gräsandshona som tittade fram ur lådan och spanade in omgivningarna innan hon gav sig ut i friheten.  

Gräsandsfamilj
hjälptes till nytt hem

En takterrass på tredje våningen precis vid en jättelik byggarbetsplats är inte den bästa miljön för elva små duniga ankungar.
Philip Frank överlämnade protestlistorna från Söderkullaskolans elever tillsammans med Blerta Bytyqi och Felix Andersson. Mottagare var stadsdelsfullmäktiges ordförande Anders Nilsson samt stadsdelschef Carina Tempel som välkomnade elevernas initiativ.  

Eleverna vill rädda
sin fotbollsplan

Eleverna på Söderkullaskolan finner sig inte i förslaget att deras fotbollsplan halveras för att ge plats åt en ny förskola.
Malin Parmar och Shane Grealish, en irländsk forskare som ingår i hennes team i Lund, träffas i trappan på Wallenberg neurocentrum på Sölvegatan.  

Bot mot Parkinson
kan bli verklighet

Ett genombrott i Lund öppnar för transplantationer av hjärnceller.
Mangsrättegången
Kiarash Effatian berättade hur han misstrodde polisen som först förklarade att pappan dött en naturlig död.  

Försvaret sökte politiskt mordmotiv

Det har framställts som ett rånmord. Men när försvarsadvokaterna förhörde Kiarash Effatian, son till Kooros Effatian som mördades på Gånglåtsvägen, prövades helt andra teorier.
Tipsa via SMS/MMS
Skånskan.se använder cookies, läs mer här.
WEBB-TV Nyheter, Nöje, Sport.
Vi utser Skånes bästa
Skånes bästa
BLÄDDRA I SKÅNSKA DAGBLADET
NYTT: E-tidningen nu en betaltjänst - men gratis för prenumeranter.
Vad är det på tv just nu?
TV-Guide Missa inte vår kompletta tv-guide!
Läs våra bilagor