Björn Norbäck och Ragnhild Norbäck Collin vill få myndigheterna att inse de värden som Köpingsbergsåsen och Kviedalsbäckens dalgång har, värden som vida överstiger vinsterna av vindkraftverk.  

Foto: Johan Bentzel

De höjer rösten för tystnaden

Av 15 AUGUSTI 2009 04.00

GLEMMINGEBRO. Det handlar om rätten till tystnaden. Om att få bli tagen på allvar. Om att över huvud taget få säga sitt hjärtas mening. Kampen mot vindkraften är otacksam. Det vet paret Norbäck.

Björn Norbäck och Ragnhild Norbäck Collin visar stolt runt bland blommor, träd, buskar, frukter, bär och grönsaker i den prunkande trädgården, som i huvudsak är Ragnhilds verk. Närheten till Kviedalsbäcken ger goda förutsättningar, men gör också tomten idealisk för mördarsniglar.

– Vi har plockat tiotusen sniglar i år, säger Björn och tystnar en stund innan han tar till orda igen:
– Men det är inget mot det arbete vi har med att försöka få myndighetsnämnden att se Köpingsbergsåsens skönhetsvärde och Kviedalsbäckens dalgång, som fortfarande är en av de sällsynta tysta platser som finns kvar.

Paret Norbäck kan inte förstå varför nämnden underkänner tre verk i dalgången men samtidigt godkänner ett fjärde uppe på åsen.
– Vi slåss för att naturen ska komma fram och bli sedd för den dyrgrip den är. Den hör ju framtiden till. Vem har rätt att förstöra den? säger Ragnhild.

Makarna vägrar ha dåligt samvete för att de inte vill bli omringade av sex nya vindkraftverk. Ett uppe på Köpingsbergsåsen, två strax utanför Glemmingebro och de tre i Kviedalsbäckens dalgång.
– Vindkraften är inte det som räddar miljön. Uppfinningen är genial, men den kan de facto aldrig ersätta det energibehov som man vill göra gällande att vi har. Det är en illusion som man vill lura in oss i, säger Ragnhild och hänvisar till Nobelpristagaren Jack Steinberger, som menar att vindkraften är en återvändsgränd, ett slöseri med resurser i kampen mot klimatförändringen.

Det var i förra veckan som SkD berättade att länsstyrelsen har rivit upp myndighetsnämndens beslut att neka bygglov för tre vindkraftverk i Kviedal.

Makarna Norbäck tänker överklaga beslutet, men är inte helt övertygade om var kommunen står i frågan. Kan man inte eller vill man inte stoppa verken? Känner kommunen över huvud taget till sin vetorätt när det gäller placering av vindkraftverk?

Enligt Björn och Ragnhild är det handläggningen på Ystads kommuns plan- och byggavdelning som gör bygglovet möjligt. Eolus Vind AB:s ansökan gäller verk på två till tre megawatt. Effekten som verken väntas ge är beräknad på tre megawatt, men bullret på två.

Ett förfarande som makarna, genom samtal med Föreningen svenskt landskapsskydd (FSL), har förstått är ganska vanligt när det gäller vindkraftverk.
– Hade man räknat även bullret på tre megawatt hade det inte blivit några verk, säger Björn.
– Vad skulle hända om man ansökte om att bygga en villa och i stället byggde en trehuslänga? Man får inte göra så, säger Ragnhild.

Länsstyrelsen menar att de tre verken i Kviedal inte påverkar landskapsbilden – utan att ens göra syn på platsen.

Men makarna Norbäck kommer att se de 150 meter höga verken varje dag från sin tomt, på en plats som i dag erbjuder mjuka böljande kullar med typiska skånska dungar utspridda här och var.
– Det fordras faktiskt kunskap för att se vilka skönhetsvärdena är, säger Björn.

Men det allra värsta är de snurrande skuggorna och ljudet – det lågfrekventa bullret, det bekanta svischet och den isande övergripande oupphörliga tonen. Att aldrig mer få kliva ut i trädgården på morgonen och bara njuta av tystnaden. Den trelängade gården fångar upp ljudet som en tratt.
Björn berättar hur de en gång trodde sig ha en flock tranor rakt ovanför huset. I själva verket höll fåglarna till en kilometer bort. Det närmaste av de tre Kviedalsverken hamnar 670 meter från tomten.

Att lyssna på paret Norbäck är att lyssna på två personer som har fått omvärdera sin världsbild. De är besvikna, upprörda över att naturen körs över och att den enskilda individen inte betyder någonting.
– Jag trodde inte att vi var så rättslösa i det här samhället, säger Ragnhild.

Makarna är medvetna om att vissa enbart ser dem som besvärliga. Men de känner sig nonchalant bemötta och har inte fått någon hjälp med att sätta sig in i tabeller och beräkningar. De har själva granskat dokument och skrivelser ner på detaljnivå.

Det har krävt ett och annat besök på kommunen. De utskickade kopiorna på ansökningshandlingarna har nämligen varit i svartvitt, trots att både skugg- och bullerkurvorna bara kan tolkas i färg, berättar makarna.

En del av de avgörande invändningar som myndighetsnämndens ledamöter har gjort, till exempel att kommunens policy pekar ut en vindkraftsfri korridor, har paret Norbäck uppmärksammat dem på.
Men många sömnlösa nätter har det blivit sedan kampen drog i gång i september i fjor. Björn, som är 85 år, känner att han har åldrats, att krafterna tryter.

– Det är ofantligt ansträngande. Myndigheterna, ja, så gott som alla, utgår ifrån att det ska stå vindkraft där. Vi har hela tiden mött en icke ifrågasättande attityd till detta "ska". Det fick vi höra från allra första stund och det håller mig vaken på nätterna.

Det är inte lätt att hävda sig i stormen, att orka stå upp mot det man anser är fel. Inte minst när vindarna blåser i en annan riktning. Makarna Norbäck känner sig som försumbara brickor i ett större spel, där myndigheterna aldrig lämnar ifrån sig tärningen. Där invändningar om att reglerna inte följs bemöts med argument som urholkar ordens betydelse.

– Det har varit och det är fortfarande en psykisk press. Vi har upplevt att de stundtals leker med oss, säger Björn.

Det är utmattande att gå på tvärs mot en vedertagen sanning, sanktionerad från högsta ort. Att vindkraft alltid är bra, oaktat placering och den okunskap som fortfarande råder kring vilken påverkan verken har på närmiljön.
– Vi har en kompakt mur emot oss. Samtidigt som myndigheterna vet rätt lite om vad det handlar om. De överlåter all analys åt oss, säger Björn.
– Och vi har kommit fram till så många saker, att vi förstår att det kan vara mycket värre.

      Tipsa en vän