Rösten är förstås inte lika kärv och rökindränkt, men svärtan ligger som en tjock hinna i vartenda nummer. Föga förvånande finns även Nick Cave med i diskussionen när mannens alster ska beskrivas. För det mesta i repertoaren handlar om idel elände på liv och död och olycksalig kärlek.

Vilket självklart framgick hur tydligt som helst på Amiralen. Från bluesigt ödsliga Low Dive Jenny och smått americanadoftande singer songwriternumret Red Room till närmast garageslamriga Mother Nature utgjorde ljudbilden en origie av tungsinne, ödesmättat mörker och osentimental melankoli.

Fast det fanns förstås ett undantag från denna regel. För en sång som inleds med textraden I just love myself today måste ju liksom vara både någorlunda glad och countrydoftande. Mycket riktigt skulle denna humörhöjare också kunna ges till Steve Earle eller – tro det eller ej – institutionen George Strait om Nashvillemaffian fick softa till den en aning.

Följaktligen skulle jag gärna se att herr Almqvist gjorde fler positiva sånger i framtiden för att variera dieten. Men det kanske vore att begära för mycket. Någonstans inser jag ju att det inte är hans första prioritet, och det får man väl acceptera. Särskilt som han behärskar svårmodet med den äran.