Vad Kurt Wallander än gör – vankar otåligt i korridoren i polishuset, sitter stilla vid sitt köksbord, promenerar på stranden, kör i väg med sin bil – så får vi läsare följa med i hans tankar. Kurt Wallander funderar nämligen ständigt både över fallen han utreder och över sitt eget liv. Ibland är tankarna villospår eller rena återvändsgränderna men vi får följa dem i alla fall. Det här skapar ett behagligt, långsamt berättartempo och en känsla av att han nästan är en riktig människa denna Wallander.
Så här har det i stort sett fungerat sedan Henning Mankells första kriminalroman om den melankoliske och intuitive kriminalkommissarien från Ystad kom ut 1991, och så är det i allra högsta grad nu när han 18 år och tio böcker senare har kommit fram till seriens avslut.
Denna sista Wallanderbok heter Den orolige mannen och är lika mycket en summering av serien och Wallanders liv som den är en kriminalroman. Titeln syftar också i lika hög grad på det fall som utreds som på Kurt Wallander själv.

I inledningskapitlet får vi en snabb uppdatering av vad som hänt i Wallanders liv sedan vi läste om honom senast i Pyramiden (1999) och i Linda Wallander-boken Innan frosten (2001). Kurt Wallander har förverkligat flera av sina gamla drömmar och bor numera i ett litet hus på landet i närheten av Löderup tillsammans med en hund. Dessutom har hans dotter Linda träffat mannen i sitt liv och fått en dotter.
Trots hus, hund och barnbarn är Kurt Wallander inte lycklig. Han fyller snart sextio och oroar sig mycket över sin ensamhet, över ålderskrämpor och över hur livet ska bli när yrkeskarriären är över.

Som vanligt håller han oron stången genom arbete. Denna gång mer som privatspanare än som polis.
I Stockholm försvinner den högt uppsatte marinofficeren Håkan von Enke spårlöst efter en tidig morgonpromenad. Håkan von Enke är pappa till Linda Wallanders sambo och både hon och sambon ber Kurt Wallander att försöka ta del av utredningen. Naturligtvis är han inte nödbedd utan åker till Stockholm och pratar med Håkan von Enkes fru Louise, med kriminalkommissarie Ytterberg som utreder försvinnandet och med några av Håkan von Enkes gamla militärvänner. Wallander har dessutom själv träffat Håkan von Enke vid ett par tillfällen och fått intrycket av att det var något som oroade honom och att det fanns något eller någon som han var rädd för.

Snart är Kurt Wallander naturligtvis djupt indragen i utredningen och hans envisa funderingar och utfrågningar leder honom i riktning mot Håkan von Enkes roll som högt uppsatt militär och som ubåtskapten. Det finns gott om dolda hemligheter i familjen Enkes liv och hans försvinnande kan ha kopplingar till händelser under kalla kriget, till svenska spionaffärer och till ubåtskränkningarna under 80-talet.
Den orolige mannen är inte en av Wallanderseriens bästa böcker. Den har inte den absoluta närheten till nutiden som debuten och inte minst den täta, oroande Villospår hade. Den är inte heller inte lika skrämmande suggestiv som mästerliga Steget efter och Den femte kvinnan. I Den orolige mannen bränner det liksom aldrig till i själva kriminalhandlingen och även om upplösningen av fallet är både provokativ och tankeväckande är den inte direkt omvälvande. Dessutom smyger det sig stundtals in en stelhet och otidsenlighet i dialogerna som stör flytet i läsningen.

Samtidigt är det här verkligen den perfekta avslutningen på den kriminalserie som en gång satte fart på hela deckargenren, som genererade mängder av Wallanderlika kommissarier och gjorde svenska deckare eftertraktade långt utanför Sveriges gränser.
Gång på gång får vi handlingen återkopplingar till tidigare böcker i serien genom att. Wallander minns eller får påminnelser i form av brev eller besök. Det skulle kunna ha känts sökt eller konstruerat men flyter naturligt in handlingen och framför allt i den kritiska summering av livet som pågår i Wallanders inre.
En avslutande bok ska knyta ihop lösa trådar, pendla mellan nu och då och den ska framförallt ge läsarna en aning om hur huvudpersonens framtid utanför böckerna kommer att gestalta sig. Allt det här plus lite till finns i Den orolige mannen och jag är nöjd. Och dessutom väldigt sugen på att själva vandra bakåt i tiden och läsa om några av Wallanderfavoriterna.