Detta är en utskriftsvänlig version av artikeln.
Naturligtvis får de varandra!
Redan på sidan 39 vet jag. Den unga, jättesnygga och ensamstående universitetsrektorn Emma och den lite äldre, jättesnygga änklingen, småbarnspappan och polisen Filip kommer att få varandra. Först måste de bara lista ut vem som mördat Emma sekreterare och så måste Emma hamna i livsfara och bli räddad av Filip.
Så blir det också. Jag har i helgen läst svenska Kristina Appelqvists deckardebut Den svarta löparen. Den är absolut inte ointressant - Kristina Appelqvist bjuder bland annat på en fascinerande skildring av svensk universitetsmiljö (visserligen fiktiv) - men den är alldeles på tok för mycket förutsägbar.
När de unga tu fått varandra och mördaren fått sitt straff och jag slagit igen boken undrar jag aningen matt om det är det här som svenska deckarläsare helt vill ha? Det är ju knappast så att Kristina Appelqvist är ensam i genren om att mycket troget följa redan väl upptrampade spår.
Det verkar som om en traditionell deckare eller kriminalroman faktiskt måste ha en polis + någon utomstående som huvudpersoner, dessa två ska på något sätt bli kära, en av dem måste hamna i livsfara och mördaren som de jagar har haft en tuff barndom och hämnas genom sina brott. Känner ni igen det?
Naturligtvis är deckargenren en genre som bygger på vissa regler och på ett visst mått av igenkänning. Men, samtidigt är de mest intressanta och läsvärda deckarna och kriminalromanerna de som överraskar, utvecklar, förnyar språkligt, är vasst samhällskritiska eller bara nedrigt bra skrivna.
Men, det måste finnas en stor grupp läsare som vill ha det riktigt förutsägbara, som vill veta redan på sidan 39 vem Emma förälskar sig i. Annars skulle ju inte alla dessa förutsägbara deckare ges ut. Eller?