Regeringen tog i går beslut om det ekonomiskt största infrastrukturprojektet sedan byggandet av Öresundsbron. Vid regeringssammanträdet gav klartecken för Förbifart Stockholm med prislappen 27 miljarder kronor, i närheten av vad Öresundsbron kostade i dagens penningvärde.
Behovet av en bättre trafikförsörjning kring Stockholm är stort. Även om köerna och därmed sammanhängande utsläpp främst berör Stockholmarna själva så är det också en riksangelägenhet eftersom även övriga landet i stor utsträckning trafikerar huvudstaden och Stockholms vägnät har blivit en getingmidja för de som skall norrut i landet.
Trafiksituationen i rusningstid vid in- och utfarterna från Stockholm lever väl upp till beteckningen trafikinfarkt. Att färdas den sista milen till Stockholms innerstad kan handla om mellan 1 och 2 timmar i värsta fall.
Få politiska frågor har varit levande så länge som den om ett helhetsgrepp för trafiken i Stockholm. Frågan har också utretts vid flera tillfällen och förslagen modifierats utifrån olika starka opinioner som drivit särintressen, alltifrån värnandet av naturmiljön till skyddandet av känsliga kulturmiljöer. Men Stockholmsregionens invånare har lidit länge nog av ett trafiksystem som är underdimensionerat, den gamla Essingeleden är i dag 40 år gammal och leder fordonstrafiken alltför nära innerstaden.
Det finns farhågor om att Förbifart Stockholm skall generera mer biltrafik. Men med trängselskatt och fortsatt utbyggnad av kollektivtrafiken går det att undvika.
Många Stockholmare har i dag orimliga pendlingstider på grund av den ålderdomliga trafiklösningen. Att underlätta och förkorta tiden för arbetspendling och därmed höja livskvaliteten är ett politiskt beslut som är mycket välkommet.