Anna Jörgensdotter.  

Foto: Sara Mac Key

Rinner in i alla ens sinnen

Av Anna Lindblom 17 SEPTEMBER 2009 14.12 (UPPDATERAD 22.33)

RECENSION. Í början rynkar jag på näsan. Rörigt, tänker jag surt när Anna Jörgensdotter utan pardon kastar mig rakt in i den handling som kretsar runt inte en utan upp emot tio separata huvudpersoner.

Bergets döttrar är en kollektivroman, förklarar baksidestexten pedagogiskt, och det är således helt i sin ordning att Sofia och Karin och Aina och Edwin och Otto och Fredrik och Milton och Max ramlar in i berättelsen i en enda stor hög.
Rörigt, tänker jag.
I tio sidor. Kanske 15. Sedan slutar jag tänka.

Sådär som man gör, när man läser en bok som uppfyller vartenda litet skrymsle av hjärnan och inte lämnar någon plats till andra tankar.
En bok som rinner in i alla ens sinnen likt vatten, fint och varligt och fullkomligt obönhörligt.
Anna Jörgensdotter har ett språk och ett tonfall och en närvaro som är få författare förunnade. Hon har en underbar lätthet på handen när hon sakta låter karaktärerna mejsla fram sig själva ur papperet tills de framstår som alldeles äkta människor av kött och blod, vars öden man är beredd att vända tusentals sidor för att få utforska in i minsta detalj.

Bergets döttrar handlar om en familj – mor, far, två bröder, tre systrar, brödernas och systrarnas män och kvinnor. En ansenlig skara, med andra ord, och även om det är omöjligt att inte fascineras av vissa (systrarna) mer än av andra (bröderna) så fungerar det kollektiva greppet alldeles utmärkt.
Det är Karin, den skrattande och lysande, det är Emilia, den inåtvända, och det är Sofia, klämd någonstans mitt emellan.
Det är en gästrikländsk landsbygd i skarven mellan gammalt och nytt, en landsbygd som beskrivs med en sådan innerlighet som bara den kan uppbåda som själv är rotad där.

Tiden är trettiotal till femtiotal, och de världspolitiska skeendena och det svenska folkhemmets framväxt finns där som parallella trådar i väven, jämte karaktärernas egna inre och yttre processer.
Huruvida den rikhaltiga floran av tidsmarkörer innehåller några felaktigheter är jag inte kapabel att bedöma, men på det stora hela taget måste man imponeras av det ambitiösa forskningsarbete som Jörgensdotter rimligtvis måste ha ägnat sig åt innan hon började skriva.
Det är mycket svårt att inte börja tänka på henne som en av de riktigt stora svenska författarna i vardande. Om man nu ens behöver lägga till i vardande.

      Tipsa en vän