Leenden från öra till öra

Hon tog tillfället i akt när det gavs och det har minst sagt betalt sig. Hennes barn hade leenden som sträckte sig från öra till öra när de sprang ut på Sorgenfris idrottsplats i onsdags och när hon själv berättade om sitt städföretag lyste stoltheten i hennes ögon. Deras glädje smittade verkligen av sig.

Cindy Rindom är ett levande bevis på att idrottsföreningen är en underskattad arena för integration av nyanlända invandrare i det svenska samhället. Den dag politikerna får upp ögonen för den enorma potential föreningslivet rymmer ser jag ljusare på integrationsproblematiken.

“Integration i förening” är ett steg på vägen men vad jag har förstått regnar det knappast tillräckligt med manna över den verksamheten. Det är synd. Om vi ska kunna utnyttja idrottsföreningens fulla potential på området kräver det förstås en hel del resurser. Många idrottsföreningar går redan på knäna och kan omöjligt förväntas göra någon större insats på området utan att stöttas utifrån.

Personligen är jag övertygad om att en större satsning i dag kommer att betala sig många gånger om i framtiden. När Europeiska kommissionen i somras gjorde en opinionsundersökning om hur väl nyanlända invandrare integrerats i 75 europeiska städer var Malmö sämst. Av 100 000 tillfrågade Malmöbor ansåg 83 procent att integrationen inte fungerar. Det är inget gott betyg till den lokala integrationspolitiken. Det understryker definitivt att det krävs nya grepp på integrationsproblematiken. Ett är att ta vara på idrottsföreningarnas inneboende potential.

***
För de som vill läsa tidigare delar i artikelserien om “Integration i förening” publicerades de fredagen den 4:e september respektive fredagen den 11:e september. Från och med nästa vecka fortsätter “I träningsspåret” som vanligt med nytt tema varje vecka. Om det är något inom träning och hälsa ni vill läsa om är det bara att maila mig på: elisabeth.lindback@skd.se.

***
I övrigt kan jag meddela att en löparvåg har spridit sig över Skånskan sports medarbetare. I dag trotsar kollega Nygren sin, från i somras, skadade hälsena för att ta sig runt Lidingöloppets tre kuperade mil. Och för två veckor sedan gjorde jag kollega Bliding sällskap i Veberödsrundan. Hur det gick? Jodå, trots att han hade “hemmabana” slog jag honom med drygt 13 minuter över de sju kilometerna.

Gissa om resultatlistan med mig som trea och Artur som nästjumbo hänger på redaktionens anslagstavla för allmän beskådan. Utgår dock från att jag kanske får jag äta upp det efter Yddingeloppet i Torup den 25:e oktober, då ska nämligen tävlingsdjävulen släppas lös igen.