"Har modet och kraften att formulera beska sanningar"

Under 2000-talet har Herta Müller varit en av det tyska språkområdets hetaste kandidater till Nobelpriset.
När Elfriede Jelinek från Österrike fick priset 2004 infann sig förstås tanken att det nu skulle dröja tills det åter kunde bli tal om att ge priset till en tyskspråkig prosaförfattare.
I år var tydligen tiden mogen. Årets Nobelpris i litteratur gick till Herta Müller, född 1953 i Rumänien.

Herta Müller har berättat utförligt om sitt förhållande till språket och de enskilda orden. Genom att hon tillhörde den tysktalande minoriteten i Rumänien fick hon tidigt tillgång till en dubbel uppsättning ord. Namnen på träd och blommor fick olika symbolvärden på de två språken och Herta Müller utvecklade tidigt ett eget symbolsystem.

I detta faktum finns en nyckel till författarskapet och vad som gör det så enastående.
Det framgår också att hon bevarade ett slags magiskt tänkande från barndomen. De omgivande tingen blir i hennes skrivande betydelsebärande på ett säreget och fascinerande vis. På ett osedvanligt skickligt vis lyckas Herta Müller införliva detta med en vuxen människas perspektiv på tillvaron.
Hennes uppväxt i ett samhälle präglat av förtryck och umbäranden har också haft stor betydelse. För Müller blev den inre, poetiska bildvärlden en källa till kraft och frigörelse från den kommunistiska diktaturregimens språkbruk.

Efter debuten 1984 med romanen Niederungen (i svensk översättning Flackland) som skildrade hembyn hamnade Herta Müller i onåd hos såväl byns invånare som regimen. Det sistnämnda var förstås allvarligare och 1985 bannlystes hennes författarskap av regimen.

Nu följde intensiva trakasserier från den fruktade och ökända säkerhetspolisen Securitates sida. Denna tid av förföljelse har hon för övrigt skildrat på ett lysande vis i romanen Herztier, Hjärtdjur.

Detta var den konkreta anledningen till att Herta Müller ett par år senare gick i landsflykt. Det gick nämligen till och med så långt att Herta Müller fruktade för sitt liv även efter att hon bosatt sig i Berlin.
Upplevelsen av att vara förföljd har påverkat hennes skrivande på ett påtagligt vis.

Ingående och på ett fascinerande vis skildrar hon med egna ord hur estetiken formats av utsattheten. Under långa perioder tycks hennes varseblivning ha varit på ett slags arkaisk nivå, eftersom hon likt ett jagat djur var hon tvingad att ge akt på alla tecken, tolka tingen i omgivningen.

Ur detta uppstår en nödvändighetens poesi. Resultatet blir kusligt starka texter. Det är läsning som går på djupet, rader skrivna av en författare på gränsen till nervsammanbrott, men med en bibehållen intellektuell skärpa som ger existentiell och politisk tyngd åt ett stoff som annars eventuellt kunde avfärdas som dagdrömmerier och rena fantasier.

I "Kungen bugar och dödar" ("Der König verneigt sich und tötet, 2003) som utkom på svenska 2005 är boktitelns kung både en schackpjäs och en symbol för diktatorn Ceausescu. I denna essäsamling lägger Müller fram sin poetik, en regelrätt redovisning av hur en diktare finner sitt språk under de vidrigaste förutsättningar man kan tänka sig.

För Herta Müller har skrivandet varit en överlevnadsstrategi och hon bevisar hur orden och poesin kan upprätthålla den mänskliga värdigheten också i ett samhälle där människovärdet föraktas.
För Herta Müller var det givetvis en lättnad när den rumänska regimen föll och Nicolae Ceausescu arkebuserades 1989. Dock har hon inte hyst några illusioner beträffande Rumäniens framtid. Sakligt konstaterar hon att den man som en gång var utsänd för att döda henne numera är framgångsrik företagare i livsmedelsbranschen.

Hon beskriver hur många av "rädslomakarna" från förr, nu med marknadsekonomins förtecken, fortsätter att utöva makt.

Herta Müller har visat att hon har modet och kraften att formulera beska sanningar om såväl vardagslivet som politikens realiteter. Det är en sak, en annan att hon dessutom gör det med en sällsynt skärpa och har förmågan att göra läsaren delaktig.