Jag ska inte ens slå dövörat till, vilket jag vanligtvis gör inför populistiskt genustugg och dylikt.

Jesper Fundberg har nämligen en poäng här. Jag är fullt och fast övertygad om att idrott är jättebra, och efter artikelserien om ”Integration i förening”, tvivlar jag inte en sekund på att idrottsföreningar har en stor potential att introducera nyanlända invandrare i det svenska samhället. Men idrottsrörelsen skulle varken må dåligt av att vara mer öppen för diskussion om sin verksamhet eller av att våga låta sig kritiseras i större utsträckning.

En alltför självgod hållning rimmar väldigt illa med föreningslivets ideella och demokratiska grundpelare. Alla verksamheter har sina mörka fläckar och idrottens förkämpar vinner ingenting på att försöka förneka sina. Om alla drömmar som knyts till idrottsrörelsen inte ska förbli just drömmar måste den tåla en granskning och i förlängningen också konstruktiv kritik.

Med en större öppenhet skulle Jesper Fundberg inte heller kunna slå in öppna dörrar så som han gör nu. I stället för att dryfta generaliseringar om ojämnställdhet, sexism, homofobi eller nedlåtande talesätt om kvinnor inom idrotten skulle han kunna viga sin tid mer till att se hur man kan göra idrottens arena attraktivare för kvinnor.

Idrotten är inte så förlegad att kvinnor och män inte har samma rättigheter och möjligheter att ta för sig av dess utbud. Just därför tycker jag det är väsentligare att undersöka varför det inte finns fler kvinnliga fotbollsdomare, speakers, tränare med mera. Det är förstås varken snällt eller politiskt korrekt av en fotbollstränare att skrika ”du spelar som en käring” men det är knappast anledningen till att alltför många kvinnor inte vill ta del av idrottens underbara värld i dag.

En värld som har mycket att erbjuda såväl kvinna som man, ung som gammal och svensk som nyanländ invandrare.