Detta är en utskriftsvänlig version av artikeln.
Mitt huvud snurrar av symboler
Just nu kånkar jag runt på höstens mest omtalade recensionbok. Det är naturligtvis Dan Browns snabböversatta Den förlorade symbolen jag menar.
På förlagets hemsida räknar man ner tiden i dagar, timmar, minuter och sekunder tills boken släpps. Själv har jag alltså påbörjat läsningen och kan säga så mycket som att visst är det spännande. Precis som i Da Vinci-koden slutar varje kapitel med en rejäl cliffhanger som gör att man pressas vidare och vidare och vidare i läsningen. Vissa kapitel är dessutom bara ett par sidor långa så det blir många cliffhangers...
Samtidigt som man inte kan sluta läsa är det en ganska tröttande läsning. Texten är nämligen, åtminstone så här i början, fullpropad med fakta om symboler, arkitektur, myter, gamla och nya vetenskapliga rön och så frimurarna förstås. Huvudpersonen Robert Langdon (samma som i Da-Vinci-koden) är nämligen just på väg huvudstupa in i ett hiskligt äventyr där frimurarorden och gamla hemliga kunskaper spelar en avgörande roll.
All fakta jag måste tugga i mig samtidigt som äventyret gör i alla fall att det snurrar rejält i mitt huvud efter ett par timmar i lässoffan.
När det snurrat färdigt och jag tagit mig igenom alla de 614 sidorna återkommer jag med en recension.