Min första tanke var att lattemjölken måste ha tagit slut på kaféet de ockuperat under förmiddagen och att de under sin jakt på ett annat hippt fik i city hade förvirrat sig till ett naturskönt område. Vid närmare eftertanke insåg jag dock att den löparvåg som slukat oss med hull och hår i somras inte ens har undgått lattemorsorna.

Det är nämligen inte en slump att många motionslopp har varit fulltecknade eller slagit deltagarrekord i år. Intresset för att träna, och då i synnerhet att ta en joggningstur, är större än någonsin. Jag minns själv att jag i somras många gånger förundrades över hur personer, som jag aldrig trodde skulle ta ett löpsteg frivilligt, snörade på sig joggningsskorna titt som tätt. Nu är det kanske för tidigt att ropa hej än men jag har ändå en känsla av att absurda dieter har sin storhetstid bakom sig. Framtidens knep för att vara i god form stavas sund träning.

Samtidigt ska jag inte sticka under stol med att alla nyfrälsta löpare har en stor utmaning framför sig när det gäller att konservera den hårt förvärvade konditionen över vinterhalvåret. Träningskläderna lockar inte lika mycket när termometern visar noll grader, och mörkret ligger som en slöja över oss innan arbetsdagen är till enda, som under en vacker sommardag. Moroten att komma i strandformen finns inte heller där, tvärtom kan lite extra hull lätt döljas i en stickad tröja. Men om man precis som Isabel Kjellsdotter säger vet varför man tränar och har tydliga mål att sträva efter är det absolut inte dömt att misslyckas. Det krävs bara lite jävlar anamma och det är vi väl alla funtade med?

Apropå artikeln med Isabel Kjellsdotter tänker jag däremot aldrig finna mig i träning utan blod, svett och tårar. Häromdagen hörde jag en tjej på gymmet som efter en kraftansträning utbrast "det här var faktiskt inte kul" varpå hennes kompis replikerade "det här ska inte vara kul". Självklart ska träning rymma en stor portion glädje men utan en del blod, svett och tårar blir man inte bättre och det om något måste kännas förbannat tråkigt.