Tysklands skuld och andras

6 NOVEMBER 2009 23.59

På besök i Rom frågar journalisten Henrik Arnstad på turistbyrån efter ett museum kring andra världskriget. "Nej, tyvärr, signore. Det finns inget museum i Rom om Italien under andra världskriget. Inga utställningar. Tror jag", blir svaret. Men till sist hittar Arnstad ett till synes igenbommat och nästan oskyltat museum, Befrielsemuseet. Det visar sig att man där gestaltar hur tyskarna under sin reträtt från Italien fängslade och torterade italienska motståndsmän. Det är allt.
Ingenting, alltså, om hur Italien och Mussolini gjort gemensam sak med Hitler fram till dess, om landets otaliga krigsförbrytelser och försök att lägga under sig en rad länder i syfte att skapa ett medelhavsimperium.
I sin nya bok, Skyldig till skuld (Norstedts) dissekerar Arnstad effektivt och skoningslöst hur de så kallade axelmakterna efter kriget gjort upp med sitt förflutna, sin skuld till den största europeiska katastrofen i modern tid.

Boken tar sin början vid det nya minnesmärket över Förintelsen intill dagsaktuella Brandenburger Tor i Berlin. Arnstads tes är – inte oväntat – att det endast är Tyskland som grundligt och omfattande gjort upp med sitt enorma skuldberg efter Tredje Riket. I och för sig inte så konstigt, eftersom landet bär huvudansvaret för de förbrytelser som begicks under åren 1933-45. Samtidigt har inget land av axelmakterna fått betala ett så högt pris för sin skuld. I dessa dagar manifesterat i 20-årsminnet av Berlinmurens fall, också det en händelse som emanerar från Tredje Rikets uppgång och fall.
Axelmakterna var den allians av länder som på olika sätt och i varierande omfattning anslöt sig till Tyskland och dess anspråk på världsherravälde. I Europa var det Österrike och Italien – och Finland.
I Österrike och Italien har någon uppgörelse med händelserna under krigsåren egentligen aldrig skett. I bägge länderna har dessutom fascismen haft politiska företrädare i framskjuten ställning ända fram till i dag. Trots omvärldens protester valde Österrike den förre SS-mannen Kurt Waldheim till president. Och i Italien har fascisterna haft representation i parlamentet under hela efterkrigstiden.
Skillnaden är att medan Österrike faktiskt brännmärkts av omvärlden och av egna författare som Thomas Bernhard och Elfriede Jelinek, så har Italien kommit billigare undan. Förmodligen därför att italienarna i alla sammanhang visade sig odugliga som krigare. Oftast fick tyskarna ta över och avsluta de olika operationerna.

Finland då? Landet var länge fånget i rollen som offer under vinterkriget 1939-40 och sitt hjältemodiga försvar mot den numerärt överlägsna Röda Armén. Men under fortsättningskriget 1941-44 lierade sig Mannerheim med Tyskland och drog iväg långt över den gamla gränsen mot Sovjet. Dessutom etablerades fångläger (även med barn) med chockerande höga dödssiffror. Det är först på senare år som dessa obehagliga sanningar dragits fram i ljuset av finska historiker.
Men det har faktiskt gjorts. I Italien och Österrike återstår fortfarande den uppgiften.

      Tipsa en vän