Det finns säkert ett stort och genuint idrottsintresse hos ledande politiker, med undantag av Carl Bildt. Möjligheten att stöta på en politiker är sannolikt mycket större på idrottsläktaren än i teaterfoajén. Det har också gjort att idrottsrörelsen haft en mycket gynnad ställning vid de politiska beslutsborden. Inte minst har det engagemanget varit starkt inom lokalpolitiken. Starka kommunalråd har gärna byggt idrottsarenor som monument över sin tid vid makten. Det har gällt även i de ekonomiskt allt kärvare tider som den offentliga sektorn har upplevt, inte minst för att det handlar om investeringar vars genomslag i kommunernas driftsbudgetar inte blir direkt synliga för väljarna.
Att människor rör sig fysiskt är bra för hälsan och både det fysiska och psykiska välbefinnandet. Men allt för ofta dras likhetstecken mellan idrott och motion.
En ledande Stockholmspolitiker – Madeleine Sjöstedt – riktade i veckan hård kritik mot idrottsrörelsen och samhällets idrottspolitik. Enligt henne lever idrottsrörelsen inte upp till folkhälsomålen mätt i hur många barn och unga som är fysiskt aktiva.
Riksidrottsförbundet, som får merparten av statens idrottsstöd, har inte riktigt hängt med samhällets strukturella förändringar. Klassiska idrotter, arenaidrotter och idrott med tävlingsinslag är i fokus trots att unga av i dag föredrar fysisk rörelse av annat slag som skateboard, dans, att gå på gym och mycket annat. Att få människor att motionera är viktigt för folkhälsan. Men motion är ett betydligt vidare begrepp än idrott. Dessutom kan ifrågasättas om den starka tävlingsinriktningen skall prioriteras eftersom det sållar bort de som presterar sämre. Politikerna måste bli bättre på att hänga med sin tid och inse att dagens ungdom har en annan syn på idrott och motion än föräldragenerationen.