I en artikelserie i två delar kommer jag att uppmärksamma hur samhällets glorifiering av fotbollen tar sig uttryck inom skolvärlden. Behöver killar vara duktiga på fotboll för att bli populära hos sina skolkamrater? Är det fotbollen som styr klassens grupprocess och som utser dess informella ledare?

– En kille som inte är intresserad av fotboll i dag är ofta inte heller populär i skolan. Annan kunskap räknas inte alls lika högt. Och det gör att skoltiden kan bli en väldigt tuff resa för många barn, menar Camilla Ekman, idrottslärare, som har gjort en skriftlig dokumentation på hur fotbollen påverkar hierarkin mellan barnen i skolan.
– Vi ska erbjuda en skola med bra arbetsmiljö för alla. Men jag har haft elever som gått till barn- och ungdomspsykiatrin och som har ätit antidepressiva medel. En av mina tredjeklassare har tvingats äta magsårsmedicin just på grund av det här, fortsätter hon.

Camilla Ekman förklarar att, vid sidan av familjen, har kamratgruppen större betydelse för barns personlighetsutveckling än vad forskningen tidigare har trott. Och det är klarlagt att en elev som är populär utvecklar en stabilare personlighet än ett barn som är utanför under skolåren.

– Redan på lågstadiet bildas det grupperingar och stjärnor i klasser. Som lärare är jag formell ledare, men bakom min rygg, på den informella spelplanen, utser barnen egna ledare som de sedan ser upp till. Och till stor del är det faktiskt fotbollen som styr vem som blir klassens stjärna, det vill säga ledare, och vem som står utanför. Vår nationalsport för med sig den statusen, betonar hon.
I dag finns det ett antal skolor i Sverige som har valt att profilera sig inom fotboll.

Hur ser du på renodlade fotbollsklasser?
– Jag ställer mig frågande till dem. Fotboll i all ära, men det är inte vad skolan är till för. Vi ska generera mer allmänbildning än fotbollskunskap. Om man ser till de nationella proven har kunskapsnivån sjunkit i Sverige jämfört med andra länder. Sedan är mina farhågor är att de kan öka trycket på eleverna, att konkurrenssituationen i grupperna blir ännu större. svarar idrottsläraren.

– I Borås har vi bland annat en fotbollsturnering där skolorna får ställa upp med vars ett lag och det vill självklart alla killarna vara med i. Frågan är då om jag ska välja ut de bästa barnen eller hur jag ska kunna gallra. Vi vann med ett toppat lag i år, men till vilket pris? Jo, att barn som inte fick vara med i laget blev ledsna och började gråta.

Har dagens lärare tillräckliga kunskaper i gruppsykologi och dess fenomen?
– Nej, vi är inte alls tillräckligt rustade för att hantera grupprocesser och mobbning. Det ingår ytterst lite socialt ledarskap i läroplanen. Vi måste rustas mer kring det här och förstå vad det handlar om. Det är mycket allvarligt eftersom barn tar sådant här hårt. Och det blir ett skolproblem trots att det händer utanför skolans värld, svarar Camilla Ekman, som själv lägger ner mycket tid på att prata med de så kallade stjärnorna i sina respektive klasser.
– Det är inte lätt att vara populär heller. Åtta år gammal vet du inte vad det medför att få kaptensbindeln på armen och att alla lyssnar på dig. Det är ett oerhört stort ansvar.

Din vetenskapliga dokumentation – stjärnor och syndabockar – ligger nu hos regeringskansliet. Vad har du fått för respons från dem?
– De har sagt till mig att de tycker att jag undersöker saker på ett nytt sätt, att jag bryter ny väg.

Vad har du fått för respons från personer runt omkring dig i skolan och i idrottslivet?
– De brukar säga, ja, men det är ju precis så det är. Alla vet att det är så. Gemene man talar om det, men märkligt nog tycks det krävas en dokumentation för att få till stånd en förändring.