Rahmat, Aziz Ullah, Homayoun och Mohsen berättar om livet på flykten undan kriget. – Jag har bott mellan ett område som talibanerna kontrollerade och ett område som mujahedin kontrollerade, båda krigade. I bland styrde mujahedin och i bland styrde talibanerna, säger Homayoun.  

Foto: Rickard Nilsson

De har aldrig levt i fred och frihet

Av John Henzlert 13 NOVEMBER 2009 19.42 (UPPDATERAD 20.36)

TECKOMATORP. De har flytt i månader, några i över ett år för att nå Sverige. Tillvaron i hemlandet har genomlevts i ständigt krigstillstånd. Flykten hoppas de ska ge en chans till ett nytt liv i frihet. För 35 unga pojkar har det just börjat på boendet i Teckomatorp i västra Skåne.

Kylan nafsar utan kärlek i skinnet när vinden tar fart över betsodlingarna runt Teckomatorp. Mariesténs transitboende ligger öppet mot åkrarna på norrsidan av orten.

Utanför boendet står ett tiotal tonårskillar och ser på när några av kompisarna blir fotograferade. De står utan strumpor med fötterna inkörda i ett par flippflopp-tofflor. Flera av dem saknar jackor.
– De är inte vana att klä sig ordentligt efter vädret här, säger Tina Lindström Behrndtz, socialsekreterare vid Malmö stad.

Personalen på Mariesténs har gjort förfrågningar bland släkt och vänner efter vinterkläder. Insamlingen pågår.

De 35 killarna som bor i det före detta pensionatet, kommer från Afghanistan eller Somalia. Länder där kriget och mördandet aldrig verkar ta slut.
– Vi har varit i krig så många år, så länge jag kan minnas, förklarar Homayoun, och tolken översätter från dari till svenska.

Han är 16 år och kom till Sverige för en månad sedan.
– När jag var 7-8 år började jag tänka att jag inte kunde fortsätta leva så. Då började tankarna på att fly, säger Homayoun.

Han och tre jämnåriga landsmän, Mohsen, Aziz Ullah och Rahmat, har satt sig kring ett kantigt träbord inne på transitboendet. De kom till en punkt i tillvaron där de satte allt på ett kort och flydde.
– Jag var ensam när jag bestämde mig. Jag hittade en karta och började gå till Iran säger Homayoun.

Många av pojkarna på Mariesténs har upplevt familjemedlemmar mördas eller försvinna. De fyra runt bordet vet inte var deras föräldrar är eller ens om de finns i livet.
Att fly är ett lotteri, en resa som tar många månader och en del överlever inte hela vägen fram. Målet är ofta Västeuropa via Turkiet.

– Man får massor av sjukdomar, jag hade utslag över hela kroppen, på händerna och på fötterna, förklarar Mohsen, och berättar att den nästan ständiga hungern är något man måste lära sig att leva med.
Rahmat visar ärren efter sitt möte med den grekiska polisen. Han berättar hur han blev nedslagen av en stor polis som sedan fortsatte sparka honom i ansiktet när han låg ner.

Människosmugglare nyttjas för att kunna ta sig över gränser mellan länder. Många smugglare kräver pengar för att hjälpa till. Homayoun och en annan pojke åkte i en träkonstruktion som satt under en lastbil. När de kom fram var den andra pojken död.
– Han dog av avgaserna, tror Homayoun.

I Sverige väntar alla pojkarna på besked om sina asylansökningar. Transitboendet i Teckomatorp är tillfälligt. När det blir plats över i någon kommun i Sverige som tar emot flyktingar, ska pojkarna flytta igen. Just nu är väntetiden cirka fem månader.

Under tiden försöker de återhämta sig. De får mat och husrum och så småningom även grundläggande skolundervisning. För att allt ska fungera hjälper alla till att städa, diska och tvätta. Timmarna som blir över använder pojkarna till att umgås med varandra. De har möjlighet att resa med lokaltrafiken i Skåne.

En pojke tränar brottning ett par gånger i veckan i Rosengård. Någon besöker regelbundet biblioteket i Malmö för att låna böcker på modersmålet.

Språk och skola är nyckeln till ett bättre liv.
– Jag vill utbilda mig till något. Jag vet inte vad, men jag vill göra nytta. En dag vill jag åka tillbaka till Afghanistan och hjälpa till att bygga upp landet igen, säger Homayoun.

      Tipsa en vän