Jag kan börja med att gå tillbaka till min egen skoltid. Vem var det som i tid och otid fick en att bli röd som en tomat om inte fotbollskillarna? Alla klassens tjejer trånade efter deras gunst. Jag minns hur jag och mina medsystrar tävlade om att få låna favoritkillens keps på rasterna. Vem var det som bestämde vilka gympaskor en cool kille skulle glida omkring i? Fotbollsgrabbarna förstås. Dessa killar var alltid inne. Och populärast.

Men trots att alla, precis som Camilla Ekman säger, känner till det här är det alltså inte något man talar högt om. Agendan vad gäller grupperingar och utanförskap i skolan är i dag fullt upptagen med att om och om igen kasta ljus över det tryck unga tjejer utsätts för. Varför kan inte fler stå upp för killarna? På samma sätt som en tjock tjej i fula kläder aldrig kan bli populärast bland sina skolkamrater står en kille, som inte kan sparka fotboll, lågt i kurs.

Kanske beror det på att vi, trots ett samhälle som strävar efter jämlikhet till fördärvelse, ser tjejer som lite svagare och därmed i större behov av hjälp. Killarnas könsroller rimmar illa med ömkan och hjälplöshet. Det är ingen tillfällighet att äldre deprimerade män inte söker professionell hjälp i samma utsträckning som kvinnor i liknande situationer.
Det kan också ha att göra med problematikens syndabockar. Att beskylla modeindustrin eller medias exploatering av snygga och smala tjejer för att många unga tjejer mår dåligt är fullt legitimt. Men att riskera att fotbollens gloria hamnar på sned är tabu. Fotboll är vår nationalsport och att påstå att den ligger till grund för utanförskap och mobbning i skolan kräver ett stort mod. Mod av den dignitet som Camilla Ekman visar genom sin skriftliga dokumentation.

Hur bör skolan då hantera fotbollens inflytande på grupprocessen i skolan? Jag skriver ”hantera” eftersom det skulle vara naivt att tro att fotbollens inflytande går att förändra i en handvändning. Precis som alla skoltjejer slukar allt Blondinbella och company skriver på sina bloggar lär många killar fortsätta att försöka gå i Zlatans fotspår. Och det kommer ge fortsatt avtryck när hierarkin formeras i klasser. Därför går jag på Camilla Ekmans linje – problematiken måste synliggöras och lärarna måste rustas med mer gruppsykologi för att kunna ta del av elevernas informella spelplan. I dag står de utanför, ofta helt obenägna att ingripa, när ett barn far illa av utanförskap och mobbning. Och det är vedervärdigt oavsett elevens kön.