Vejbystrand är precis så där tyst, stilla och folktomt som man tänker sig en badort i november. Någon kilometer från havet, på den långa, raka Sanatorievägen, mitt emot idrottsplatsen, ligger ett vitt trähus. Det är här de ensamkommande barn som anvisas till Ängelholms kommun först hamnar. Det känns mycket, mycket långt ifrån, säg, miljonstaden Kabul.
– Den här typen av boenden ligger sällan centralt. Men jag är inte negativt inställd till att det ligger lite avsides. Här är lugnt, säger Justecia Truedsson.

Hon är samordnare för flyktinghjälpen i Vejbystrand. Hon har själv sitt lilla kontor i källaren i den vita villan. För att kunna bedöma hur verksamheten fungerar vill hon vara nära, förklarar hon.
I huset finns också alltid annan personal. Boendet är bemannat dygnet runt, med fritidspedagoger, socionomer och behandlingsassistenter. Titeln är inte det viktiga, utan den personliga lämpligheten, förklarar Justecia Truedsson.
– Vi försöker skapa en familjeanda här, säger hon och visar runt i det ombyggda boningshuset.

15-årige Adam, som inte vill uppge sitt riktiga namn och egentligen heter något annat, är på besök. Han skojar och småsnackar med personalen runt matsalsbordet. Adam flydde från staden Mosul i Irak för ungefär två år sedan. Då hade hans skola nyss bombats sönder och samman. Han lämnade mor och ett par syskon och kom med olika lastbilar till Sverige dit en bror hade flytt sedan tidigare. Sedan ett par månader bor han hos en familj i Hjärnarp, någon mil bort. Men innan dess bodde han i ett och ett halvt år i villan i Vejbystrand.
– Först tyckte jag det var kul här. Men sen kändes det jobbigt. Det var långt att åka till skolan, säger han.
Han trivs bättre i sitt familjehem, förklarar han. Det var nervöst i början att komma till en främmande familj. Men i villan hade han nio andra pojkar att ta hänsyn till.
– Personalen var snäll. Men alla trivs inte här. Det är olika personer från olika länder. Alla gillar inte varandra, säger Adam.
Han berättar att det kunde vara jobbigt när någon plötsligt fick flytta till ett annat boende, eller till en familj. Kvar blev han och de andra.

– När jag flyttade härifrån, så tänkte de andra killarna: "jag vill också flytta", säger han.
Han tycker att två, tre barn per lägenhet hade varit bättre, förklarar han.
Personalen runt omkring Adam nickar förstående. De håller med om att familjehem är en bra lösning för många av barnen. Men inte för alla. Och framförallt inte till en början, menar Justecia Truedsson.
Justecia Truedsson tror på Ängelholmsmodellen. Här får ungdomarna snabbt hjälp med inslussning till skola och fritidsaktiviteter. Psykologhjälp kallas in när det behövs. Rutiner byggs upp.
– Barnen vaknar alltid upp till samma personal som fanns här när de lade sig, säger Justecia Truedsson.

Det svenska språket tränas på boendet. Personalen talar inget annat språk med ungdomarna.
– Utan språket kommer du ingen vart, säger Justecia Truedsson.
Hon känner sig fri att uttala sig på sådant sätt, berättar hon. Justecia Truedsson är själv född i Zambia, och anser att hennes egen bakgrund gör att hon vågar säga lite mer kontroversiella saker än somliga andra.