Gruppboende passade inte den här pojken. Eftersom han hade fäst sig vid Anna-Lena Andersson, som blivit särskild förordnad vårdnadshavare åt honom, gick frågan från personalen till henne. Han skulle bo hos henne och hennes familj i ett par månader var det tänkt. I dag, snart ett år senare, är han fortfarande kvar i familjen, trots att han blivit myndig.

– Det har gått jättebra. Han har gått framåt hela tiden och har framtidsplaner. Han vill bli integrerad, säger Anna-Lena Andersson.
Hennes familj har varit familjehem sedan 1984, men tidigare bara åt svenskfödda barn.
– Jag gillar utmaningar. Det här var en ny grej. Men det här är ingen skillnad förutom att man måste tänka lite på maten, han är ju muslim.

Hon hade en viss fördel av att redan känna till pojkens bakgrund när han kom till hennes familj, uppger hon.
Bara för att inte denna pojken trivdes på boendet betyder inte det att Anna-Lena Andersson har en negativ inställning till det.
– Det får inte slopas, säger hon.
Anna-Lena Andersson har inte upplevt några som helst svårigheter med att ta hand om ett barn från ett krigsdrabbat land.
– Det har inte varit några problem. Det viktigaste är att vara väldigt lyhörd gentemot barnet. Sen har man alltid ett visst stöd från socialförvaltningen. Folk ska inte vara rädda, säger hon.

Om fler hade haft samma inställning som Anna-Lena Andersson hade inte situationen i Malmö och de andra ankomstkommunerna sett ut som den gör.
Anna-Lena Andersson påpekar dock att det rent generellt är svårt att få folk att bli familjehem, inte bara åt flyktingbarn från andra länder.
– Varför vet jag inte.

Justecia Truedsson har en teori:
– Familjehem består av människor som sätter andra framför sig själva. Anna-Lena sätter alltid barnen först. I dagens samhälle handlar det så mycket om att du ska uppnå dina egna mål.