In med mer kaxighet i MFF

Numera jobbar Malmö FF stenhårt för att få in vinnarskallar i spelartruppen. Jag skulle vilja gå ett steg längre och få in dem i styrelsen och ledarstaben också.
Nästa år är det SM-guld som gäller, eller åtminstone att vara med och slåss om det.

Därför gick jag till medlemsmötet för att få den inställningen bekräftad.
Intrycket som jag fick är att det fortfarande är lite för försiktigt, för många garderingar, för många om och för mycket ödmjukhet.
Kaxig ödmjukhet pratas det om.

Förutom att det är reklamsvenska och lite grann av en motsägelse så är det inte speciellt mycket av det som förr präglade både MFF och Malmö.
Vad är det för fel på kaxig - punkt?

Jag vet att det ibland kan bli på gränsen till patetiskt att prata om gamla tider, ni vet då när det som eventuellt såg ut som rök på läktaren var Bosse Larsson som tog en cigg och inte någon som tände bengaler. Dessutom vet jag att MFF faktiskt inte har vunnit så mycket de senaste 20 åren och att många därför tycker att det är ganska klädsamt att man tonat ner det mesta snacket om guld i allsvenskan, i cupen och spel ute i Europa.

Skit i dom!

Jag är nämligen trött på att det lag - och den klubb - som numera mest liknar det MFF jag lärde mig att älska är - AIK. Solnaklubben tog inte bara guld. Man passade även på att ha en kaxig tränare, en kaxig klubbledning och spelare som inte surfade runt på den svenska lättmjölken utan gärna passade på att reta gallfeber på värsta konkurrenten IFK Göteborg.

Mer sånt. Från MFF. Så att även vi gamla uvar känner igen oss.

Till skillnad mot många hade jag inte särskilt mycket att invända mot Hans Grens summering av säsongen.

Fast jag retade mig på att han trots att den formulerade målsättningen att 2010 kan och vill MFF vinna guld redan från början är lite lagom diffus tvunget ändå måste gardera sig. Det ser bra ut. Om vi får behålla spelarna...
Underförstått: annars kanske vi bränner målsättningen igen.

Jag förstår Gren och Rolle fullt ut. De vill vara ärliga, ligga lite lågt och undvika kritik för att ha lovat för mycket.

Då har de inte riktigt förstått hur malmöiter och MFF.are är funtade. Vi vill ha folk som vågar satsa högt. Då har man i alla fall försökt. Att misslyckas med att ta guld är 20 000 gånger bättre än att inte ens våga försöka ta det, eller i alla fall inte våga prata om att man tänker göra det och är bra nog för att lyckas.
Därför var det så skönt att Bengt Madsen senare klev fram och sa.
- Frånsett Edward Ofere sitter de viktiga spelarna på långa kontrakt. Om de skulle försvinna får vi se till att ta så bra betalt att vi kan köpa in ersättare tillräckligt bra för att ändå slåss om guldet.

Precis så.

Jag älskade också att läsa intervjun med Jasmin Sudic på MFF:s hemsida där han slog fast vad han förväntade sig av 2010.
- Att fortsätta spela A-lagsfotboll och sedan skall jag ta guld med MFF nästa år. Det finns inget annat, vi skall gå för guld nästa år.

Så pratar en spelare fostrad i MFF. Spelare som ska värvas hit måste också ha den inställningen.

Många frågor och kommentater gick ut på att truppen ska bestå av spelare som vill vinna något i MFF - innan de vill ut i någon utländsk klubb och tjäna de grova pengarna.

När det gäller själva summeringen - a la Gren, Rolle var på utbildning och hade giltigt förfall - kan man snabbt sammanfatta den enligt följande:
2008 började renoveringen.

Skilj på spelidé och spelsystem.

Spelidén har varit den samma, fart, kvalitet i passningsspelet, possession.
Under 2008 användes systemen 4-1-3-2, 4-2-3-1 och 4-4-1-1. Avslutningen med 4-4-1-1 var ytterst lovande, mest tack vare Ola Toivonen som släpande.
Toivonen försvann. Han måste ersättas och mannen att göra det var Wilton Figueiredo.

Inför 2009 ville man utveckla organisationen med fystränare, mental rådgivare och scouting och se över spelartruppen. Posterna tillsattes och truppen tog form.

Redan från start hade Rollegren bestämt sig för 4-2-3-1 med Miljan Mutavdzic värvad som en av balansspelarna.

2008 släppte MFF in 46 mål och gjorde 51. Tolv av de 51 kom dock de två sista omgångarna. Receptet att stärka försvaret utan att tappa framåt var just 4-2-3-1.
Efter tolv omgångar och fyra segrar, fyra oavgjorda och fyra förluster med målskillnaden 10-9 beslöt man sig ändå för att fortsätta med 4-2-3-1.

Anledningen var att man fått mycket credit för sitt sätt att spela och tyckte att man skapade många chanser utan att sätta dem. Dialogen med spelarna och de insatta träningsmatcherna tydde på att man var på rätt väg. Sedan sket det sig rejält. Efter två förluster, bland annat ett magplask mot Örgryte som gjorde att Hans Gren inte sov många minuter natten efter körde man 4-1-3-2 nästa match mot HIF. Inga mål, men hyfsat spel och sedan var det 4-4-2 som gällde resten av säsongen.

4-4-2 gav nya infallsvinklar, nya mentala bilder och en skjuts i självförtroendet. Man lyckades vinna fem matcher på raken, men sedan tappade man kvalitet igen mot slutet.

Ett par ytterligare reflektioner Gren gjorde var att MFF:s hemmafacit 2009 var katastrofalt dåligt, att försvarsmässigt var det okej, men man bör förbättra försvaret på fasta situationer och att spelidén håller (tillsammans med Elfsborg hade man det bästa passningsspelet i allsvenskan) och att MFF haft ett väldigt bra omställningsspel. Han avslutade med att konstatera att 4-4-2 håller, och att 4-2-3-1 också gör det, men inte lika bra.

Inför 2010 vill man bland annat titta på:
Försvarsspelet i 90 minuter (sju insläppta sista kvarten är för mycket).
Utveckla 4-4-2. Det återstår fortfarande mycket jobb.
Lite mer individanpassad träning och mer mental rådgivning.

Efter en sjundeplats, ett snäpp SÄMRE än förra året, är det klart att man velat ha lite mer självrannsakan i en analys.

Mer vad gick fel istället för vad gjorde vi.

Men stänger man träningar för att man är livrädd för att motståndarna ska få en glimt av en fast situation vill man kanske inte bjuda på för mycket detaljer om vad som gick fel och vad man vill göra istället.
Jag är snäll och väljer att tolka det så.

Att jag började tjata om 4-4-2 och ett enklare, rakare mer effektivt spel långt innan Rollegren ändrade är väl ingen hemlighet för er som följt den här bloggen en längre tid.

Efter att ha fått bekräftat att både Wilton Figueiredo och Miljan Mutavdzic köptes för att spela och göra det i tydliga roller i 4-2-3-1 har jag faktiskt ännu svårare att förstår varför det tog så lång tid att ändra.

Miljan blev ju skadad nästan direkt och utan att vara elak mot Robert Åhman Persson kan man säga att han är bra som backup, men inte är starter i ett guldlag. Samtidigt visade det sig ganska snabbt att Wilton inte skulle leverera.
Målen uteblev, poängen uteblev, två nyckelmän i systemet var borta. Byt, byt, byt.
Och för er som snöat in på kontinuitet vill jag bara påminna om att Tom Prahl bytte spelsystem en bra bit in på det allsvenska guldåret 2004. Han körde länge med trebackslinje. När det inte funkade ändrade han.

Jag har även svårt att smälta att Gren viftade bort en fråga, eller påstånde, från en medlem om att Malmö FF är för dåligt på offensiva fasta situationer.
För det är man ju.

Ta hörnorna. Tittar man på de senaste åren känns det som om Malmö FF gjort ett eller högst två mål på hörna per säsong. Samtidigt är MFF ett lag som ofta vinner bollinnehavet och dominerar matchbilden, alltså får man många hörnor. Säg tio per match, det vill säga 300 hörnor per säsong. Det innebär alltså att det krävs kanske 150 eller 200 hörnor för att göra ett mål. Det vill jag inte ens kalla målchans. Lik förbannat är man dum nog att varje gång domaren pekar på hörnpunkten få upp adrenalinet och hoppet och tro att någon ska få in bollen.

Att sitta där och hoppas innebär ju snarast att man beter sig som en riktig fubbick.

Är det då självklart att MFF ska spela 4-4-2 nästa säsong?
Som det ser ut nu är svaret ja.

Men det innebär inte att jag är någon 4-4-2-kramare.
Jag tycker inte alls att det var fel att Rollegren bestämde sig för 4-2-3-1. Felet var att man dröjde för länge med att byta när det inte fungerade och spelare som passade in i upplägget försvann eller inte levererade.

Nästa säsong är Miljan Mutavdzic åter med i leken. Man har även köpt in Ivo Pekalski, som jag på sikt tror väldigt mycket på. Jag köper också resonemanget att Wilton Figueiredo är en mycket bättre spelare än han klarade att visa det första året. Nu är det dags för honom att visa det.
Utgångspunkten är enkel.

Malmö FF ska spela så att man vinner, och man ska göra det med det system som passar materialet bäst.

I april eller juni 2010 kan det mycket väl vara 4-2-3-1. Bara man kommer ihåg att det ställer högre krav på kvalitén på många av spelarna än vad 4-4-2 gör.

----------

Sonics på KB på onsdag, Garagebandens garageband. Om ni inte fattat varför ni borde vara där så youtuba någon av låtarna Strychnine, Have Love, Will Travel eller Psycho.



----------

Ett lästips också och det är faktiskt Dagens Industris helgbilaga Weekend. Varje vecka fyller Jan Gradvall två sidor om populärkultur, och gör det på ett sätt som innebär att i alla fall jag kastar mig över den varje fredag.