Det var ingen rolig nyhet som Sveriges Radios Ekoredaktion förmedlade i går: brister i djuromsorgen på svenska grisgårdar. Det är inte någon myndighet som slagit larm och det var heller inte några medier, varken Ekot eller andra, som uppdagat det som i går framkom, utan det är organisationen Djurrättsalliansen. Men det gör inte bristerna mindre allvarlig, däremot ska man vara medveten om vilka avsändarna är.
Framför allt var det ett videoklipp där men ser hur några grisar äter på en död gris som ligger bland de andra i grisarna. Videoklippet är taget av djurrättsaktivister men Ekot uppger att de kontrollerat att filmen är autentisk, varför man får utgå från att filmen avspeglar en verklig händelse på en svensk gård.

Nu var det dock inte vilken svensk gård som helst som aktivisterna i söndags varit och filmat på. Gården tillhör ordföranden för Swedish Meats, Lars Hultström, som också är styrelseledamot i LRF, lantbrukarnas riksförbund, samt i det publika slakteriföretaget HK Scan.
Filmen i sig vittnar om något uppseendeväckande, tragiskt och vidrigt. Något vi inte är vana vid att se i Sverige. Att det fick extra medial uppmärksamhet är förståeligt i och med ägarens betydande ställning inom bondekooperationen, i företag och som förtroendevald företrädare för sina medlemmar. Hultström meddelade i går att han tar time-out, vilket är klokt tills det hela är utrett.
För det första så även om filmklippet vittnar om något oacceptabelt så är det ingenting som talar för att klippet är representativt för hur det ser ut på svenska grisgårdar eller andra lantbruk. Filmklippet visar att just i det stallet, just i söndagskväll kunde man skönja en bristande länk i en annars robust och välkontrollerad svensk djurskyddskedja.

Även om Djurrättsalliansen menar att det finns allvarliga brister i den svenska djuromsorgen så är det en felaktig bild av det svenska lantbruket. Vi har en av de ambitiösaste och strängaste djurskyddslagstiftningarna i världen. Alla djurgårdar kontrolleras, är det så att det finns fog för det så går det alltid att kräva tätare kontroller.
Hur ofta och hur tätt samhället än kontrollerar att lagstiftningen efterföljs så kommer det alltid att brista någon gång, någonstans. Därmed inte sagt att vi ska acceptera brister, men tyvärr hindrar den mänskliga faktorn oss från att helt eliminera riskerna.
Vad vi däremot kan, och måste göra, är att se till att missförhållandena blir så få som bara möjligt och upptäcks och rättas till så fort som bara möjligt.
Vi ska göra det för vårt etiska ansvar men också för att en glad gris är en god gris.