Du och jag bär ansvar för svinaktigheterna

Jag har radikalt dragit ner på min konsumtion av griskött de senaste åren, helt enkelt därför att det är omöjligt att hitta etiskt producerat kött till rimligt pris. De enda svarta fläckarna på mitt samvete har varit falukorv och bacon – produkter som är svåra att ersätta med andra. I de fallen har jag konsekvent köpt Scans produkter, med devisen ”Bra mat från Sveriges bönder”, i den mån jag hittat även med ekologisk märkning, och varit fullt tillfreds med detta.

Jag har nämligen, naivt och okritiskt, svalt myten om att den svenska djurhållningen är så mycket bättre än den danska, och i åtskilliga sammanhang fördömt det danska grisköttet i jämförelse med det svenska. Den danska djurhållningen är usel, och blir naturligtvis inte bättre för att svenska uppfödare beter sig lika illa. Men om svenska grisbönder, som i alla sammanhang skryter med att ha EU:s bästa och strängaste djurlagstiftning, inte är mycket bättre än danskarna, i så fall är det nu definitivt dags att totalt vända den industriella köttproduktionen ryggen.

Naturligtvis ska

djurrättsaktivisternas filmer och polisanmälningar ses som en partsinlaga i striden mellan köttbönder och aktivister till dess att frågan har underkastats en ordentlig, oberoende granskning. Det är fullt möjligt att filmerna är arrangerade och ihopklippta för att gagna veganrörelsens sak. Den frågan vill jag inte ha någon åsikt i – det får polisutredningarna utvisa.

Dock är det ställt bortom alla tvivel att den här typen av oetisk djurhållning förekommer även i Sverige, det har du kunnat läsa om i åtskilliga artiklar här på Skånskan.se inte minst det senaste året. Därför är det, oavsett syftet och metoderna bakom aktionen, odelat positivt att vi får en diskussion om grisuppfödningen i Sverige och djurens villkor.

Det finns inget som helst försvar för att låta djur fara illa. Men man behöver heller ingen akademisk examen för att räkna ut att så länge priserna på griskött är så lågt som det är i dag så kommer knappast grisarnas villkor att förbättras.
Vilken bonde som får 18 kronor kilot för sitt kött har råd att bygga ut stallarna, byta ut det tunna ströskiktet mot halm eller kosta på djuren ekologiskt foder? Så länge vi inte är villiga att betala, kommer inte grisarna du såg på teve i kväll att få det bättre – så enkelt är det. Så länge vi rusar till stormarknaden för att köpa fläskkotletter för 35 kronor kilot, kommer grisar att fara illa i Sverige. Och det på grund av oss - dig och mig.

Om exakt en månad

är det julafton, och jag tror inte att jag varit ensam i kväll om att googla efter uppfödare som kan erbjuda en etiskt framställd julskinka. Jag tror dessutom att allihop fått samma träffar. Jag lyfter på hatten för Ängavallens Rolf Axel Nordström, som sedan 1994 hyllat idén om att djur som haft ett bra liv både smakar bättre och får oss människor att må bättre.
Ängavallens grisar går fritt under bar himmel, är uppfödda på vegetabiliskt och obesprutat foder, sover på ordentliga halmbäddar och föds upp och slaktas helt utan stress. Den här månaden har man fått ta emot två prestigefyllda utmärkelser – både Stora matpriset och Årets medvetna krog. Inget kunde vara mer välförtjänt.

Tyvärr stämmer dock den gamla devisen att ”smakar det så kostar det” alltför väl. Rolf Axels högt satta etiska krav kostar förstås ordentligt, och dessutom är efterfrågan på hans produkter klart större än tillgången - två faktorer som driver upp priset rejält. 239 kronor kilot kostar julskinkan på Ängavallen, och så länge ingen annan tar upp konkurrensen kommer den inte att bli billigare. Det ska den heller inte vara – Rolf Axel är affärsman och ska inte bedriva välgörenhet.

Men om du och jag

slår näven i bordet och talar om för marknaden att det får vara nog, att äcklet står oss upp i halsen, att det inte känns bra att äta kött från djur som fötts upp på ett oetiskt sätt - då kanske fler än Rolf Axel Nordström vågar vända den svinaktiga kötthanteringen ryggen. Vi kan göra det på många olika sätt - starta en facebookgrupp, blogga, dra igång en protestlista, skriva brev till politiker, och så vidare. Men det mest verkningsfulla sättet att ta ställning tycker jag är i varuhusets köttdisk.

Ställ krav! Fråga hos personalen varifrån köttet kommer. Får du inget bra svar, välj bort köttet. Den som har rent mjöl i påsen brukar inte vara svår att spåra. Ta kontakt med bönder direkt - be att få kolla på gården och se hur grisarna har det. Blir du nöjd med det du ser, be att få köpa en halv gris direkt och bojkotta de giriga matvarukedjorna som dumpar priserna och därmed bibehåller eller försämrar en redan dålig djurhantering.

Om tillräckligt många

hade gått ihop med sina grannar och köpt en gris ihop från en grisbonde med ärliga intentioner, och delat stormarknadens påslag lika med uppfödaren, hade båda parter tjänat på det. På sikt hade bonden kanske byggt upp en tillräckligt stor kundkrets för att kunna minska sitt beroende av köttindustrin.
Det är dessutom sannolikt att denna engagerade kundkrets skulle vara beredd att betala lite mer för vetskapen att grisen man köper har haft det bra, och med en större avans per kilo griskött skulle bonden kunna minska besättningen och ändå tjäna lika mycket. Och där har vi början till en bättre tillvaro för åtminstone några svenska grisar. Svårare behöver det faktiskt inte vara - det handlar bara om att bry sig!

Och orkar du inte engagera dig såhär mycket, går det att göra skillnad på enklare sätt också. Låt grisköttet ligga kvar i köttdisken nästa gång du handlar, och låt personalen veta det. Det är också ett sätt att göra skillnad. Om tillräckligt många visar sitt missnöje, sätter det press på matbutikerna att efterfråga bättre uppfödningsvillkor.

Sedan en tid tillbaka

köper jag bara nötkött från frigående, ekologiska nötdjur – direkt från gården. Jag är dessutom lyckosam nog att bo granne med Bosarps gård, där de ekologiskt uppfödda kycklingarna har betydligt mer plats att röra sig på än sina sämre lottade artfränder på Kronfågel. Men var hittar man – Ängavallen undantagen - motsvarande filosofi på grissidan i dag? Frågan är retorisk, för jag blir er svaret skyldig.

Jag tar mer än gärna emot tips på gårdar där man till någorlunda rimligt pris kan köpa kött från grisar som inte stått packade i trånga bås på hårt betonggolv, drivits med elpistoler och slagits med käppar, som saknar halm eller strö eller ens en lagom tilltagen yta att sova på.
Innan jag hittar en sådan gård, tar jag hellre en grismåltid i månaden från glada men dyra grisar, än tio som håller den anstötliga och osmakliga industriella svinhanteringen igång.