– De här grisarna har alltid något att göra och stora ytor att röra sig på. De har inga svansbitningar, inga blåmärken och de tuggar inte på sina döda syskon. Visst slåss de ibland men då kan de åtminstone gå undan, säger Kristina och kliver in på åkern.

Genast rusar djuren fram och grymtar glatt. Även en total främling som Norra Skånes reporter hälsas välkommen med nyfiket knuffande och ett och annat tjuvnyp i skon.

Här på Västra Olinge gårds arrendemarker går närmare 300 grisar fritt, ute året runt.
De tillåts böka naturligt, klia sig på stubbar och leva i en stressfri miljö ända fram till slakt.

För Kristina Torstensson och Stefan Jönsson kom avslöjandet om missförhållanden på svenska gårdar inte som någon större överraskning.
– Nej, när man för länge sedan såg hur djurhållningen fungerade i Danmark och alla i Sverige sa att det var mycket bättre här så var jag övertygad om att det var lika illa här. Det är fruktansvärt, konstaterar Kristina.
– Men jag blev väldigt konfunderad när jag fick veta att det var så illa hos ordföranden i Swedish Meats, som dessutom sitter med i djurhälsovården, inflikar Stefan och skakar på huvudet.

Oberörda av all uppståndelse kring sina artsfränder bökar grisarna runt i dyngan.
De har fötts upp hos Linda Jahnke i Everöd och som separerats från sin mamma när de var elva-tolv veckor gamla.
– Uppfödaren har så få suggor att Scan inte ville köra dit och hämta, men det är snarare ett plus för oss. Sedan vi började köpa av henne har hon dessutom börjat släppa ut sina suggor, berättar Kristina Torstensson.

På Olinge gård får kultingarna under en vecka bekanta sig med sina nya ägare. Därefter släpps de ut på betesmarkerna för att leva där tills de hämtas av slaktbilen vid dryga tre månaders ålder.

Inte ens då är de särskilt rädda.
– De springer fram även till slaktaren! skrattar Stefan som lockar in de slaktfärdiga i vagnen med hjälp av mat.
– Ibland är det någon färdig gris som fortsätter böka, men då får den gå ute en vecka till. Vi lastar ingen med våld.

Slakten sker på närbelägna Mjällby slakteri 40 minuter bort. Sedan säljs köttet i Kristianstad-Blekinges Konsumentförenings 18 butiker (Coop).

Sedan paret började med uppfödning av utegrisar har närproducerat hamnat i allt skarpare fokus.

En del konsumenter undrar varför inte fler följer i deras spår. Kostnaderna är en del av förklaringen.
– Det kostar mycket mer att föda upp utegrisar eftersom det går åt mer halm och de äter betydligt mer än innegrisar. Men det beror ju på att de kan röra sig mer, säger Stefan, som menar att det i sin tur skapar ett fastare och saftigare kött.

Att föda upp grisar inomhus har aldrig varit något alternativ.
– Då skulle jag lika gärna kunna jobba på fabrik! utbrister Stefan.
– En fabrik skulle faktiskt innebära en bättre arbetsmiljö med tanke på ammoniakstanken i grisstallarna.
– Antingen utegrisar eller inga grisar alls, instämmer Kristina och kliar en knubbig gris bakom örat.