Tingsrätten avgjorde under fredagen att Telia Sonera måste lämna ut uppgifter om namn och adress till den som ligger bakom en IP-adress som förknippas med torrentsajten Swetorrents. Detta är det andra fallet där tingsrätten går på bolagens linje.
Detta är ännu ett nederlag för svensk integritetslagstiftning.
Det kan tyckas rimligt att företag får sätta åt en person som antas ligga bakom så kallad fildelning av deras produkter.
Problemet är inte i första hand just den här domen, utan vad det betyder som principfråga.
Var går gränsen? I vilken grad ska privata intressenter kunna öva påtryckningar på svenskt rättsväsende för att få ut ekonomisk ersättning eller bekämpa aktörer som eventuellt minskar vinsten för dessa bolag? Nästa gång kan det vara Disney som hör av sig, med dollarmiljoner, advokatarmé och osunt inflytande på nöjesindustrin. Ska svenska internetleverantörer tvingas läcka namnen på någon som eventuellt kan ha laddat upp en Disneyfilm? Eller värre, någon som laddat ner en? Detta skulle utgöra ett orimligt stort hot mot internetleverantörernas konkurrenskraft.
Fildelare bryter mot lagen och detta är inte i sin ordning.
Men frågan är om jakten på dem är ett bra sätt att använda våra skattepengar? Och hur rättssäkert är det att privata intressenter ges en lucka genom vilken de kan kliva in och potentiellt manipulera det svenska rättssystemet till sin fördel?