Riktigt varifrån den kom, den där längtan efter rampljuset, vet hon inte riktigt. Kanske var det arvet från mormor, som lär ha varit en enastående berättare. Kanske var det hennes italienska påbrå, med dess teatraliska undertoner.
– Men jag ville i alla fall verkligen stå på scen. Spela teater. Med stort T.
Som gymnasist började hon spela amatörteater, och sedan sökte hon in till scenskolan i Malmö respektive hem- och uppväxtstaden Göteborg.
– Men jag kom inte in. Och eftersom väldigt många i min släkt var lärare och eftersom jag, som de sa, behövde en grund att falla tillbaka på, sökte jag i stället till seminariet i Landskrona. Och kom in.

Något hon i och för sig aldrig har ångrat.
– Jag har haft stor nytta av att vara utbildad pedagog. Men just då var det väl inte riktigt min grej. Det var rena flickskolan, och jag saknade teatern.
Lyckan var således stor när hon kom i kontakt med Lunds stifts kyrkospel, där hon fick utlopp för sin kreativitet och kunde börja utveckla sina dramatiska färdigheter.
– Det var oerhört lärorikt. Mycket recitation, som gjorde att man lärde sig att använda rösten, och mycket rörelser, vilket passade mig som alltid älskat gymnastik.

Via kyrkospelet fick hon nys om en nystartad mimutbildning i Stockholm.
– Jag gick där i två år, varav en termin hos Marcel Marceau i Paris. Det var en väldigt bred utbildning, med allt från fäktning och balett till klassisk mim.
Efter utbildningen flyttade hon till Malmö, där hon började samarbeta först med Studioteatern, och därefter med Teater 23.
– När jag slutade på mimskolan var jag fortfarande helt inställd på att syssla med teater, och började också göra det. Men så satte Teater 23 upp en pjäs som hette Clownskolan, och det var under arbetet med den som jag plötsligt upptäckte att det var clown jag hade varit i hela mitt liv.
Viveka Olofsson började sakta men säkert att bygga upp den rollgestalt som så småningom fick namnet Clownen Viveka.
– Jag var en ganska rädd och blyg person egentligen, så hon fick bli en väldigt liten clown. En figur vars svagheter man kunde skratta åt.

Och där någonstans ligger också själva kärnan i all clownkonst, menar hon.
– Ja, det är det som är clownens uppgift, att kanalisera det svaga. Det är också därför många har svårt för clowner, för att clownen gör deras egna svagheter så tydliga.
Under hela åttiotalet och en bit in på nittiotalet åkte Viveka Olofsson runt och uppträdde som Clownen Viveka. Ända tills hon 1994 fick ett samtal från kollegan Clownen Skorpan, alias Åsa Åbjörnsson.
– Hon hade blivit ombedd att starta ett sjukhusclownprojekt på barncanceravdelningen på dåvarande Östra sjukhuset i Göteborg, och frågade om jag vill vara med. Och det vill jag absolut.

Projektet blev en stor framgång (Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus i Göteborg har fortfarande clowner anställda), och 1997 hade Viveka Olofsson lyckats förankra en likadan satsning hos landstingspolitikerna i Skåne. I dag leder hon en trupp om åtta sjukhusclowner, som åker runt och träffar barn på sjukhusen i Helsingborg, Malmö och Kristianstad.
Det låter tungt, att år ut och år in konfronteras med svårt sjuka, kanske döende barn. Men Viveka Olofsson skakar bestämt på huvudet.
– Det trodde jag att jag skulle känna. Men nej. Clownrollen i sig är en stor hjälp. En clown är bara här och nu, och här och nu lever ju barnen! Dessutom är det faktiskt så att de allra flesta cancersjuka barn överlever. Men visst, det är klart att det är jobbigt när barn som man har fått en kontakt med dör. Då är det viktigt att snabbt få hjälp och handledning av till exempel en sjukhuspräst eller sjukhuspersonalen.

En sjukhusclown spelar inte teater.
– Nej, målet är att skapa en interaktion med barnet, att få med dem i något slags lek. För lek är hälsogivande. Det händer att man kommer in i rum med barn som bara ligger där och ser trötta ut, och när vi går så sitter de upp i sängen och vinkar.
I morgon fyller Viveka Olofsson 65, men hon tänker inte gå i pension.
– Nej, det kan man liksom inte som artist eller konstnär. Det går inte att plötsligt bara stänga av.

Planen är att hon ska fortsätta att leda Clownronden tills hon är 67. Sedan ska hon börja nosa på andra projekt.
– Jag älskar det jag gör, men börjar samtidigt bli sugen på att göra andra saker, dels som Clownen Viveka, dels som clownpedagog.
Och så var det det där med arvet efter mormor, berätterskan.
– Jag gick en berättarkurs för några somrar sedan, som var väldigt inspirerande. Hos clownen är ju inte ordet så viktigt. En clown är handlandets poet, brukar man säga. Men jag skulle gärna vilja prova det här med muntligt berättande, i någon form.