Kommentar: "En berättelse utan lyckligt slut"

Han hade mobbats under hela sin skoltid. Fått utstå både glåpord och slag. Kände sig värdelös. Utanför. Plågades av att inte höra till, inte räknas.
Varför var det ingen vuxen i skolan som lyckades ingripa?

Skolan startade åtgärdsprogram och psykologutredningar. Men lärarna upplevde inte att Victor mådde dåligt trots att mobbningen började redan i tredje klass.
Varför var det ingen som såg?
Victors pappa kämpade i flera år för att få politiker och lärare att lyssna och förstå. Men det var en kamp han aldrig lyckades vinna. Nu säger han att han förlåter mobbarna, men inte sveket från skolan.

När vi berättar om det som hände Victor gör vi det inte i första hand för att peka ut någon som skyldig. Att leta syndabockar hjälper inte någon. Istället vill vi peka på det dagliga helvete som åtskilliga svenska barn varje dag upplever i skolan och belysa vad som kan ske om inte vuxenvärlden lyckas hantera situationen. För det som hände Victor ska inte behöva hända andra.
Den här berättelsen har inget lyckligt slut. Just därför är den viktig att berätta. Så att andra barns berättelser kan sluta annorlunda.

Mimmi Karlsson-Bernfalk är redaktionschef för Skånska Dagbladet-koncernen