Grannar på gott och ont

Det går ut på att vi ska titta till varandras hus när någon är på semester.
Vi hämtar post, hänger upp lite tvätt, tänder ljus och rör oss i våra grannars hus.
Skälet är naturligtvis att hålla inbrottstjuvarna borta genom att få det att se ut som någon är hemma.

Det hela ger positiva bieffekter. Vi lär känna varandra och visar tillit till varandra.
Vi upplåter till exempel vårt hus till grannar när vi är borta.
Någon har kanske besök och behöver extra utrymme.
Det känns bra att kunna lita på folk i sitt eget kvarter.
En gång om året anordnar grannsamverkan gatufest.
De flesta kommer gärna och deltar i lekar och tipsrundor.
Mat tar alla med sig och så delar vi på det.

Det finns egentligen bara två nackdelar med att bo i ett villakvarter.
Grannsamverkan gör att vi håller koll på varandras hus, vilket bara är positivt.
Men samtidigt blir åtminstone jag lite nojig.
Ser jag en bil som jag inte känner igen så reagerar jag.
Detsamma gäller främlingar. "Vem ska de där hälsa på?"
Man blir mer på sin vakt, helt enkelt. På gott och ont.
Jag tror dock inte att den vaksamma inställningen påverkar människor utifrån.
Tvärtom brukar vi välkomna nyinflyttade. Inte minst genom att berätta om vår grannsamverkan.

När man är håller ihop som vi gör i grannskapet är det däremot tråkigt med skvaller och gnäll.
Som jag skrev förra gången irriterar jag mig på anonyma brev med klagomål.
Den känslan har jag kvar.
Så fort min hund skäller blir jag orolig att vi stör någon.
Så ska det inte vara. Har man synpunkter ska man våga ta det ansikte mot ansikte.
Men det har också slagit mig att breven kan komma från någon utanför kvarteret.
Bor de ens här, undrar jag?
Eller är det bara någon som passerar?