I slutet av 1990-talet berättade en inbiten MFF-supporter och vän till mig om en ultratalang på väg upp i Malmö FF. En spelare som till och med fick den kräsna Malmöpubliken att skruva upp förväntningarna. Jodå, det är Zlatan Ibrahimovic.

När Zlatan kom fram var MFF ett lag på dekis, en förening fångad i bilden av sig själv som allsvensk inventarie och eviga mästare. Men 1999 hände det otänkbara och laget åkte ur allsvenskan för första gången sedan mellankrigstiden. Tur i oturen blev degraderingen ett gyllene tillfälle för Malmö FF att slussa in Zlatan i A-laget. För när intäkter från sponsorer och publik minskade blev det färre dyra nyförvärv och Di blåe fick satsa hemvävt. Enkel matemtatik.

Malmös sejour i Superettan blev ettårig och i den allsvenska återkomsten mot AIK visade Zlatan att han var en färdig toppspelare. Resten är i historia. Segern mot Gnaget följdes upp av en utskåpning av Djurgården på Stockholms stadion. Matchen slutade 4-0, eller kanske 4-1. Strunt samma, ingen brydde sig om resultatet ändå. Alla, ja precis alla, pratade om Zlatan. Jag var där och alla vi som såg uppvisningen förstod att allsvenskan var stor nog för begåvningen från Rosengård. Lagom till sommaruppehållet flyttade han till Amsterdam och Ajax. Jag tror det räcker så. Ni vet ju resten: Juventus, Inter, landslaget och Barcelona.

Den sista luckan i Målkalendern innehåller Zlatans smått osannolika mål mot Italien i EM 2004. Jag såg det aldrig i direktsändning utan satt i min gamla Opel Ascona på väg från Stockholm till Hultsfredsfestivalen. Det var en riktigt gråkall kväll och Sommarsverige kändes mest som en ledinsk tankefigur. På Sportradion hörde jag att Sverige låg under med 1-0. Ett oavgjort resultat skulle skapa bra förutsättningar för att gå vidare till kvartsfinal. På E22:an, ågonstans mellan Norrköping och Söderköping, hör jag hur Sverige får hörna. Det är inte mycket kvar, allt verkar skit och Ralf Edström misströstar ljudligt. Hörnan slås. Strax därpå hör jag hur Lasse Granqvist börja tala i tungor. Mål. Zlatan. Jag hoppar till i sätet, slår huvudet i taket och slänger mig på tutan. För att lugna mig blir jag sedan tvungen att stanna och i rask takt röka två cigaretter. Resten av resan ner mot Småland minns jag inte.

Sverige gick så småningom vidare till kvartsfinal. Där var vi en ribbträff av Zlatan ifrån att gå vidare. Många menar att årgången 2004 var det bästa landslag Sverige ställt på benen. Jag är benägen att hålla med. God jul alla Skånskanläsare och tack för att ni har följt Målkalendern.