Och Hans Ramel, i familjen som äger Övedskloster, är säker på att han fick närkontakt den 12 december.
– Jag blev helt paff. Men det var inte att ta fel på, jag är hundra på att det var ett lodjur, säger han.

Han och sonen Otto, 6, satt i ett jakttorn ett par kilometer norr om klostret när det hände vid lunchtid.
Plötsligt kom lodjuret smygande ur snåren på andra sidan grusvägen. Det hade tofsar på öronen och den karakteristiska korta svansen med svart tipp.
– Det var inte längre bort än 25-30 meter. Det kom upp från diket, satte upp tassarna och spanade längs vägen. Sedan lunkade det iväg, alltihop tog några minuter, säger Hans Ramel.

Han fiskade fram mobilkameran, men fick bara en suddig bild.
Sonen Otto fick också en skymt av lodjuret. Och så sent som i måndags såg Lars Bäcksted, förvaltare på klostret, något grått med tofsar på öronen.
– Jag såg det bakifrån och är inte säker på vad det var. Men det var bara några hundra meter från där Hans såg lodjuret, säger han. Varken han eller Lars Bäcksted känner till någon annan som sett lodjuret. Men Nils Carlsson, rovdjurshandläggare på länsstyrelsen, tror på deras berättelse.

– Det är inte alls omöjligt att ett lodjur rör sig i området. De är kända för att ströva långt och Ramels är vana vid att röra sig i skogen och se djur, säger han.
Däremot är det extremt ovanligt att lodjuren syns så långt söderut, berättar han.
– Jag känner inte till att det ska ha hänt i modern tid. Det är väldigt exotiskt att få se ett lodjur här, säger han.
I norra delarna av Skåne är det lite större chans att få se kattdjuren och förra året säkrades till och med spår från lodjursungar i Osbytrakten.

Att ett ensamt lodjur tagit sig så långt ned till Övedskloster tror Nils Carlsson beror på att stammen sakta växer.
– Jag skulle tro att lodjuret virrar runt ett tag här nere. Sedan söker det sig nog norrut för att hitta en partner till parningsperioden i mars, säger han.