Detta är en utskriftsvänlig version av artikeln.
En Sherlock Holmes att njuta av
Jag har precis tillbringat en kväll med regissören Guy Ritchies Sherlock Holmes och känner mig så där nöjd och glad som man gör efter att sett en riktigt bra och underhållande film. Och dessutom så där glad och nöjd som man känner sig när en älskad och välbekant bokhjälte får liv på precis rätt sätt.
Guy Ritchies film blandar skickligt spänning, action och underhållning (lysande dialog till exempel) samtidigt som den verkligen genomsyras av kärlek till bokförlagan – befriande nog en ganska respektlös kärlek.
Ritchies Sherlock Holmes (suveränt gestaltad av Robert Downey Jr) är inget överjordiskt geni i rutig hatt och cape utan en ganska sliten, vilsen man som känner sig än mer vilsen när Watson (lika lysande gjord av Jude Law) ska överge honom för att gifta sig med Mary. Men, smart är Sherlock Holmes naturligtvis och naturligtvis drar han de mest häpnadsväckande slutsatser av enkla iakttagelser.
Grundhistorien i filmen bygger inte på någon av de fyra romaner eller 56 noveller som sir Arthur Conan Doyle skrev om Sherlock Holmes men känns som den skulle ha kunnat gjort det. Dessutom lyckas manusförfattarna Michael Robert Johnson och Anthony Peckham betydligt bättre än succéförfattaren Dan Brown (i Den förlorade symbolen) med att skriva en ruggig och spännande historia med frimurarordens underligheter i centrum.
Slutet på Sherlock Holmes bygger mycket tydligt upp förväntningar inför en del två som sägs ska komma 2011. Det längtar jag definitivt efter och jag rekommenderar verkligen alla Holmesvänner (och alla andra) en biokväll i hans nygamla sällskap.
Efter det kan man gå hem och avnjuta Conan Doyles absolut bästa Holmesäventyr - Baskervilles hund.