När det så på måndagen var dags att inleda säsongen 2010 med den första träningen inför långt över 500 förväntningsfulla supportrar i Kombihallen kom nästa steg. Hans Gren får lämna sitt uppdrag och en externt rekryterad ersättare kommer att anställas.
Det var ett nödvändigt beslut och ett nödvändigt beslut är nästan alltid ett bra beslut.

Egentligen räcker det att hänvisa till Malmö FF:s officiella motivering. Redan förra hösten antydde Hans Gren att det kanske var dags att stå på egna ben. Han meddelade sin långvariga tränarkollega Roland Nilsson, Hasse Borg och Pelle Svensson att han därför ville undersöka om det fanns intresse från andra klubbar så att han kunde få ett eget lag att träna. Hittills har inte sonderingarna gett något resultat, men bara det faktum att det kan misstänkas att han är på glid från klubben eller inte har en 100-procentig koncentration på uppdraget i Malmö FF är ett tillräckligt skäl att satsa på någon annan.

MFF har ju noga poängterat att man numera enbart vill ha spelare i truppen som verkligen vill spela i MFF, brinner för uppgiften och inte har tankarna någon annan stans. Det tar man hänsyn till i jakten på nyförvärv och vissa spelare som inte fullt ut stämde in på beskrivningen fick gå. Ställer man de kraven på spelarna måste man göra det på tränarna och de övriga ledarna också. Exit Gren.

Därför tog Rolle Nilsson - som numera gått alla tränarkursstegen och till sina stora aktiva meriter kan lägga minst samma teoretiska kunskaper som Gren - beslutet att ta adjö av sin polare.
Vi som sett massvis med träningar de senaste två åren har fått det bestämda intrycket att det är dags för Rolle Nilsson att ta en mer aktiv roll. I klartext - det måste märkas att det är han som styr och ställer över MFF:s träningspass, inte hans assistent.

Jag tror att det dessutom ligger betydligt mer bakom beslutet än att Rolle Nilsson - stöttad av MFF-ledningen inte är säker på att Hans Grens fokus ligger i klubben han är anställd. Många av spelarna har inte alls gillat Gren och jublar nu säkert i det tysta.
Många, jag är en av dem, känner också att han aldrig riktigt velat förstå eller anpassa sig till att Malmö FF är ett speciellt lag att träna.
Ja, det ställs höga krav i MFF, men så ska det vara.

Ja, det är många som har synpunkter på det som händer i Malmö FF, på träningen, coachningen, taktiken och allt möjligt. Men så är det att jobba i ett lag med den stolta traditionen MFF faktiskt har och det går att möta dem som bryr sig om klubben med en viss portion ödmjukhet.
En sjätte- och en sjundeplats är inte ett godkänt facit, inte ens i närheten. Det är ett uselt som inte går att gömma bakom snack om underhållande fotboll, otur och missade målchanser. Rolle Nilsson har förstått att det gäller att leverera. Hans Gren sprang mest och retade sig på att det ställdes krav. Komma här och störa...

Annars var det hetaste på premiärträningen att Daniel Andersson ska bli mittback. Redan när han i april 2008 förlängde sitt kontrakt att gälla till och med säsongen 2013 spekulerade han i att de sista åren var det nog dags att ta steget ner i backlinjen. Att det skulle ske var alltså inte alls överraskande, inte minst med tanke på att han redan provat på rollen större delen av säsongen 2006, men det fanns ändå en känsla av att det kanske skulle bli en säsong till på mitten.
Att Roland Nilsson och Daniel tycker att det är en bra idé att göra det redan nu känns jäkligt intressant. Jag tror att det är en perfekt timing.

Miljan Mutavdzic är äntligen tillbaka efter sin korsbandsskada. Han var lysande de få matcher han hann spela förra året. Jag såg honom i den tidiga träningsmatchen mot Mjällby på en av Strandvallens biplaner, i genrepet mot Team Kosovo och i premiären mot Häcken och tvekar inte att utnämna honom till den genomgående bäste spelaren i de tre matcherna. Inte minst mot Kosovo var han grym och visade verkligen att han är en tvåvägsspelare. Man måste alltid göra reservationen att det inte är givet att spelare når samma kapacitet efter en långtidsskada, men om Miljan gör det är han en given startspelare på mittfältet.

Samtidigt har backlinjen försvagats. Därför är det en fullkomligt naturlig lösning att redan från starten av årets säsong låta Daniel ta över en av mittbacksrollerna. Jag gillar dessutom tanken att en av de två mittbackarna ska styra och stå för rutinen. Då är MFF-kaptenen som klippt och skuren.
Med Daniels familjebakgrund är det ju dessutom smått obligatoriskt att spela mittback. Solgatans stolthet, pappa Roy, som redan på Dalhemsplanens grus la grunden till den fysik man än i dag kan skrämma små barn och annat löst folk med och storebror Patrik, vars karriär talar helt och hållet för sig själv, kommer säkert att ha många synpunkter, men även stötta och komma med goda råd. Med risk för att minnas fel (och i så fall lär jag garanterat få höra det) har jag för mig att även Patrik och Daniels bror Fredrik spelade mittback i Bjärreds IF.

I alla fall var Daniel på ett härligt gott humör efter träningspasset. Det låg i luften hur mycket han ser fram emot säsongen, och jag tror att den nya rollen ger massvis med inspiration.
Robin ”Tomelilla” Nilsson har återvänt till MFF efter den förnyade utlåningen till Ängelholms FF. Han gjorde en mycket stark insats i ÄFF och superettanlaget vill gärna lösa honom, men det finns en hel del som talar för att Tomelilla den här gången är tillbaka i MFF för att stanna.

Till sist så slipper ni inte undan, om ni inte slutar läsa förstås…
Här är min lista över årets tio bästa CD:
1) Madness, The liberty of Norton Folgate.
2) Mastodon, Crack the Skye.
3) Tom Russell, Blood and Candle Smoke.
4) Heaven & Hell, The Devil You Know.
5) Bosque Brown, Baby.
6) Allen Toussaint, The Bright Mississippi.
7) Taken By Trees, East of Eden.
8) Amanda Jenssen, Happyland.
9) Rosanne Cash, The List.
10) Depeche Mode, Sounds of the Universe

Årets återutgivningar:
1) The Beatles, Mono-boxen.
2) Black Sabbath, Paranoid.
3) The Dave Brubeck Quartet, Time Out.
4) Big Star, Keep an Eye on the Sky.
5) King Crimson, In the Court of the Crimson King.
6) Rolling Stones, Get Yer Ya-Ya´s Out.
7) Emma Franklin, Piece of her Heart.
8) Dolly Parton, Dolly, boxen.
9) Betty Davis, Nasty Gal.
10) Olle Adolphson, Tystnaden smyger som en katt

Årets bästa konsert: Ray Davies på KB.

Årets sämsta konsert: Bob Dylan på Malmö Arena.

Årets låt: Halo, Beyoncé.

Årtiondets tre låtar: You Know I´m No Good, Amy Winehouse, Seven Nation Army, White Stripes och Rihanna feat Jay-Z, Umbrella.