Män gynnas av kvotering på universitet och högskolor.
Efter ett flertal fall av studenter som under uppmärksammade former gjort anmälningar om diskriminering på typiskt kvinnodominerade utbildningar har vi fått bekräftelse på att kvotering slår orättvist. Mer kvalificerade kvinnliga studenter får stå tillbaka för manliga.
Regeringen tar nu tag i att avskaffa den positiva särbehandlingen på svenska lärosäten. I dagarna skickas ett förslag på förändringar i högskoleförordningen ut på remiss, vilket i högsta grad är välkommet. Det var kanske ingen som riktigt räknat med att kvotering, denna traditionella metod för att hjälpa kvinnor in på mansdominerade marknader, skulle slå hårdast just mot kvinnor.
Att gynna kvinnor missgynnar absurt nog kvinnor. Kvotering är som kommunism: en utmärkt idé på papper, men slår fel i realiteten.
I fallet med högskolestudenterna har man kanske tänkt sig att kvotering skulle innebära att flera kvinnor fick plats på typiskt mansdominerade utbildningar. I stället blev följden att kvinnor förvägrades utbildningsplatser inom discipliner de brann för, helt enkelt för att en byråkrat beslutat sig för att det var önskvärt att det rådde jämn könsfördelning på en vis utbildning. Påtvingad "rättvisa" får ofta oanade konsekvenser när den inte är genomtänkt.
Personligen tycker jag inte vi ska diskriminera mot någon, varken män eller kvinnor, gul eller brun.
I stället för att försöka tvinga någon att välja bort en utbildning som personen gärna vill gå för att bevilja en mindre engagerad person av motsatt kön utbildningsplatsen, bör vi försöka uppmuntra män att söka sig till kvinnodominerade yrken genom att informera om fördelen med att vara i den branschen. Detsamma gäller till exempel för att intressera kvinnor för att studera teknik och naturvetenskap.
Men problemet med kvotering ligger inte enbart i att det kan missgynna kvinnliga studenter, som generellt sett har högre betyg, även om det är illa nog.
Det kan också få besvärande politiska konsekvenser. Ett exempel på detta är EU:s nya höge representant i utrikesfrågor (eller utrikesminister, som vissa kallar det); Lady Catherine Ashton.
Ashton är obeprövad i utrikessammanhang och de som velat se en kraftfull och färgstark personlighet på posten, menar att hon har för låg profil. Dessutom är hon socialist med ett förflutet som kärnvapenmotståndare (på sjuttiotalet, när alla utom Nixon var det) vilket också misstänkliggör henne.
Men det största problemet är tydligen att hon är kvinna. Inte för att man inom EU tror att kvinnor är sämre på sitt jobb, utan just på grund av kvoteringssjukan.
Om man signalerar att man kan tänka sig att diskriminera en bättre kvalificerad sökande till en tjänst för att en person av ett visst kön ska kunna få den misstänkliggör man situationer där det förekommer jämnvikt mellan könen. En konservativ manlig kandidat och en kvinnlig socialistisk: det började det viskas att Catherine Ashton minsann var inkvoterad.
Ja, det kunde ju rakt inte vara tvärtom, att van Rompuy var inkvoterad som konservativ man?
Såhär skjuter vi oss i foten med hjälp av kvotering om vi inte aktar oss.