Vi befinner oss längst upp i Hipphuset. Först trängs vi med kaffe och kanelbulle i den minimala foajén. Sen går vi in i den lilla Studion. Den är tämligen spartansk. Black box och gradänger. Det är allt.
En ung kvinna, Josefin Iziamo, sitter vid ett bord på scengolvet. Hon dricker också kaffe och äter kanelbulle. Svenskare kan det inte bli, och här finns ju en samhörighet med publiken. Sen börjar hon berätta. Om familjen och om den skenbara idyllen i Landskrona. Så småningom kommer hon in på det som stör idyllen. De andra. De som inte är som vi. Man hör så småningom inte bara Landskrona; man hör annat.

Det är ett enkelt och glasklart upplägg. Josefin Iziamo, som själv står för text och spel, förmedlar också direkt en kontakt med publiken som bokstavligen befinner sig på armlängds avstånd. Hon är nära oss. Inte bara det – hon är en av oss. Iziamo resonerar vältaligt och sympatiskt om livet i Landskrona och om hotet. Hotet mot svenskheten. Hotet mot folkhemmets värderingar. Hotet från de andra.
Så här långt är föreställningen inte speciellt originell men det som ger djup och perspektiv åt den här föreställningen är andra röster. Rösterna utifrån. Föreställningen Det här är mitt krig bygger på intervjuer allt från Landskrona till Västbanken och de senare finns här i original. Detta ger naturligtvis en dokumentär och dramatisk prägel samtidigt som man inte kommer ifrån att det stundtals kan bli svårtydbart på grund av engelska med bitvis mycket stark brytning. Budskapet går stundtals förlorat.

Det är naturligtvis tacksamt att kontrastera olika verkligheter mot varandra, och Iziamo får skickligt utan några pekpinnar fram dessa kontraster i sin lilla (45 minuter) föreställning. Sen hör det till saken att de olika världarna naturligtvis hör ihop, vilket med tydlighet framgår på slutet. Bilder från Palestina visas och verkligheterna går samman. Det är tydligt och pedagogiskt klart.
Iziamos text speglas hos de tre dansarna Elin Kattler, Annou Nilson och Sabrinha Pirat. Som symboliska och dramatiska spegelbilder framställer de den förtvivlan som finns i Iziamos berättelse. Det är skickligt koreografiskt om än icke hela tiden tydligt och klart. När Iziamo på slutet slänger hemmafruperuk och tröja och ger sig in i dansen är symboliken däremot så klar den kan bli. Man kommer inte undan. Det här är hennes krig.

Det är nytt, det är fräscht och det är begåvat. Det är bara att tacka och ta emot. För föreställningen och för kaffe och kanelbulle. Svenskare finns ju inte. Sen kan som bekant denna diet ge tröst åt trötta själar. Lyssna bara på Tage Danielsson och hans "Kaffe och bullar" från revyn Lådan. Den finns på Youtube. Var det meningen att man skulle göra den kopplingen?