Fartfyllt och proffsigt men lite segt

Och det är också precis vad det blir för den stora skara barn som samlats i Malmö arena – en resa genom de moderna sagovärldar där de så väl känner igen sig. Lejonkungens Simbas djungel, sjöjungfrun Ariels havsbotten, Lilo och Stitchs Hawaii och Peter Pans Landet Ingenstans kommer till liv inför de hänförda små, med Musse, Mimmi, Kalle, Kajsa och Långben som ciceroner, och när man ser sig runt i arenan är det samma ansiktsuttryck överallt: stora ögon och lätt öppen mun, sittande blick stilla och fokuserade. Hänförda snarare än upprymda, fängslade snarare än belåtna.

Man kan tycka vad man vill om Disneykonceptet – själv har jag en del förbehåll – men det går inte att förneka att de når fram till barnen. Med svängiga melodier som lätt sätter sig, med enkla intriger uppbyggda enligt samma principer som det klassiska grekiska dramat och med varsamt utmejslade karaktärer som det är lätt att tycka om och fatta sympati för, och när barnen ser filmen för tjugonde gången är det som att återse gamla vänner.

Det är därför

inte så svårt att förstå att fyraåriga dottern skiner upp som en sol när älvan Tingeling gör entré, livs levande i äkta älvmundering, bubblar av skratt när Långben drattar på ändan för tredje gången och sjunger med för full hals i låtarna från Lejonkungen. De udda figurerna verkar gå hem bäst hos barnen, den burduse Pumba, klumpige Långben, den söta clownfisken Blunder och Kapten Kroks medhjälpare, den klantige Smee.
Men även som förälder uppskattar man den vackra pardansen mellan Simba och Nala eller Ariel och prinsen, även om den allra största behållningen naturligtvis är att se sin dotters storbelåtna blickar och leenden.

Föreställningen börjar med de bästa numren. Det är till låtarna från Den lilla sjöjungfrun och Lejonkungen som det gungar mest i publiken och sjungs och klappas med i refrängerna. Det är musik och dialoger som helt uppenbart känns igen ordagrant från filmerna. Elvismusiken från Lilo och Stitch går hem både hos barn och vuxna, men här någonstans börjar showen tappa.

När andra akten

sätter igång efter paus är det Tingeling och i någon mån Peter Pan som är den stora behållningen. Men kapten Kroks storhetstid är nog tyvärr förbi sedan några år och förmodligen hade man vunnit på att istället stoppa in björnen Baloo, Robin Hood, Nalle Puh eller någon annan av de mer folkkära Disneyfigurerna, istället för att låta den 56 år gamla filmen om Peter Pan breda ut sig över hela andra akten.

Det blir mer fartfyllt, mer bombastiskt och intensivt, men aldrig svängigare än i krabban Sebastians nummer ”Havet är djupt” mitt i den första akten, med fiskar och sjöhästar som balett. Det är den publikmässiga höjdpunkten på föreställningen, som inte överträffas av effekter som sjörövarfartyg, enorma alligatorer och rökmaskiner. Lite för läskig, tyckte fyraåringen om andra akten. Lite för seg, tyckte pappan.

Disney on ice är emellertid en mycket skicklig produktion, proffsig in i minsta detalj. Ljud- och ljusproduktionen ska ha högsta betyg, och koreografi och dans lämnar heller inte det ringaste att önska. Det är fartfyllt och slipat från första minuten till den sista. Men får man önska något till kommande år är det nog just att man håller sig ännu mer till de riktigt säkra korten, både vad det gäller musik och karaktärer.