Inte dags kasta in handduken

Det går dåligt för alliansregeringen i höstens och vinterns opinionsmätningar. Det är inte något nytt mönster. Mellan valen tenderar de röd-gröna partierna att leda över de borgerliga. Men under valrörelserna brukar det blåsa borgerligare vindar, inte minst för att dessa partier tycks ha lättare att inför valdagen vinna de väljare som mellan valen svarar att de inte har bestämt sig.
Fredagens mätning från Demoskop visade på att tre partier, Centern, Kristdemokraterna och Vänsterpartiet, hamnar utanför riksdagen om det vore val nu. Mätningen känns minst sagt svajig eftersom så drastiska förändringar för enskilda partier normalt inte sker på en månads tid. Därför är det klokt invänta Sifos väljarbarometer nästa helg som bygger på ett större underlag och har träffsäkrare mätmetoder.
När det närmar sig valdagen kommer ställningen mellan blocken att utjämnas. Så är det nästan jämt i svensk politik. Regeringen har också kvar sitt stora trumfkort, att den har större trovärdighet att leda landet.

Varje år inför årsskiftet låter Aftonbladet sina läsare betygssätta regeringens ledamöter.
Regeringen Reinfeldts ministrar får högre betyg än ministrarna i den regering som leddes av Göran Persson.
Ja, med Reinfeldtregeringens betyg 2,89 slår den samtliga S- regeringar som företrädaren ledde.
Inte minst gäller det Centerledaren Maud Olofsson – betyg 2,7 – när hon jämförs med tidigare socialdemokratiska näringsministrar som Anders Sundström – 2,2 och Björn Rosengren -betyg 2,3. Inte ens utskällda socialförsäkringsministern Christina Husmark Pehrson får samma låga betyg som en S-minister på den posten, Maj-Inger Klingvall, hade.
Därför kommer vi att få en valrörelse där alliansregeringen kommer att låta frågorna om regeringsduglighet stå i förgrunden, en där befintliga ministrar ställs mot sina troliga utmanare från S, MP och V. Den matchen ser jag fram emot, och det bör alla borgerliga sympatisörer göra.
Men även om jag tror på en jämn valrörelse med ett oförutsägbart valresultat, har allianspartiernas företrädare anledning att ägna sig åt självrannsakan.
Varför gjorde alliansen inte i sitt gemensamma program för att leda landet, reservationer för att det faktiskt under mandatperioden skulle kunna inträffa en svår lågkonjunktur, ja till och med bli ett riktigt "skitår", som arbetsmarknadsminister Littorin konstaterat. Arbetslinjen, förändringarna av a-kassereglerna, nedskärningarna inom Komvux, neddragningen av de arbetsmarknadspolitiska insatserna – allt detta var rätt när det gjordes efter regeringsskiftet, men det fanns ingen tydlig beredskap för dåliga tider.
Politiker måste vara optimister, få väljare röstar på någon som låter som en olyckskorp. Däremot måste politiker som vill leda landet vara realistiska och ha beredskap för att det kan bli dåliga tider som kullkastar förutsättningarna för politiken. Den beredskapen har alliansregeringen inte haft, vilket väljarna också har upptäckt och betygsatt genom att minska stödet för allianspartierna. Nu är läget allvarligt men det är för tidigt kasta in handduken. Lars J Eriksson