Exakt hur hennes livslånga kärlek till djur egentligen uppstod vet hon inte.
– Nej, min pappa är pälsdjursallergiker, så vi hade ingen hund när jag var liten. Jag sprang runt med alla grannarnas hundar i stället, både före och efter skolan. Och så småningom fick jag kaniner, de bor ju utomhus, så det funkade. Fast jag fick gå in via källaren och byta kläder när jag hade hållit på med dem, haha.
Redan på kanintiden fick hon upp ögonen för möjligheten att träna djur till samarbete och lydnad.
– Mamma och pappa körde mig land och rike runt för att tävla i kaninhoppning. Och när jag var hemma ägnade jag mig åt ihärdig träning, och stod och spikade hinder.

På gymnasiet gick hon naturvetenskaplig linje i syfte att därefter kunna göra det självklara yrkesvalet – veterinär. För att förbättra sina möjligheter att komma in på veterinärutbildningen såg hon till att skaffa sig yrkeslivserfarenhet, något man på den tiden fick tillgodoräkna sig vid ansökan.
– Jag jobbade först hos en veterinär på Öland, och sedan flyttade jag till Uddevalla där jag arbetade som avbytare och åkte runt och mjölkade kor. Och sedan åkte jag alltså till Australien, där jag jobbade på en stor får- och spannmålsfarm i nio månader.

Att, med hjälp av extremt väldresserade vallhundar, hantera de gigantiska fårskockarna var en häftig upplevelse.
– Det finns inget som slår att få till det där riktigt fantastiska samarbetet med en hund. Du kan stå flera hundra meter bort och blåsa i en visselpipa, och hunden bara tvärnitar. Det är helt otroligt.
Efter Australien hamnade hon i Stockholm som veterinärassistent på en mindre klinik.
– Jag var där i drygt ett år, men kände väl ganska snabbt att jag egentligen ville jobba på ett lite större ställe. Så jag skrev till alla djursjukhus i hela Sverige, och fick faktiskt napp på fem stycken.

Två av jobben var i Stockholm, men det kändes inte aktuellt. Linda Jonsson, som är uppvuxen på landet i Värmland, är ingen storstadsmänniska.
– Stockholm är inget för mig. Det är för stort, för mycket folk, för opersonligt.
Även Falun och Kalmar föll bort, det förstnämnda på grund av sitt nordliga läge och det senare på grund av att tjänsten där förutsatte att man valde en specifik inriktning på jobbet.
– Men i Lund, som jag alltså valde till slut, går man runt på olika tjänster i stället för att hela tiden arbeta som till exempel operationssköterska eller mottagningssköterska. Det var ganska avgörande för mig.

Hösten 2006 gick flyttlasset således söderut, till en liten lägenhet på en gård i Hurva som Linda Jonsson fått hyra. Ingen fullträff, skulle det visa sig.
– Det var väldigt, väldigt platt. Jag kände bara, vad gör jag i Skåne?
Vid det här laget hade hon äntligen skaffat egna hundar, dels mopsen Calle som hon fick överta under tiden på kliniken i Stockholm, dels tiken Kaos, av rasen flatcoated retriever.
– I Hurva fanns en enda väg som inte var asfalterad. Där gick jag med hundarna, dag ut och dag in. Det var hemskt.

Så när hon fick höra att det fanns en lägenhet ledig i en gammal skånelänga i Ebbesjö utanför Sturup slog hon till direkt, ett beslut hon aldrig ångrat.
– Här är helt underbart. Jag har skogen utanför knuten, och en liten bit bort ligger en sjö med en brygga. Det är jättemysigt. Många undrar hur jag kan bo såhär, ensam mitt ute på landet, men så kan man väl inte tänka? Jag menar, om jag hade flyttat till stan i stället hade jag ju knappast kunnat gå ut och sätta mig någonstans och förvänta mig att folk skulle komma fram och prata.
Veterinärplanerna har hon lagt på hyllan sedan det visade sig att hennes högskoleprov blivit för gammalt, och att regeln om arbetslivserfarenhet slopats.
– Det är klart att jag skulle kunna ta tag i det där, men just nu känner jag faktiskt lite att äsch, jag gör ju precis det jag vill ändå.

Och på fritiden är det hundar, hundar och åter hundar som gäller. Lille Calle dog för några veckor sedan, men Kaos finns kvar, liksom 16 månader gamla bordercollien Zombie, och Linda Jonson ägnar ett par timmar varje dag åt att träna dem. Jakt, spår, lydnad, vallning och agility står på programmet, och hundarna är lika hängivna som sin matte.
– Det där ligger mycket i rasen. Calle var som sagt mops, och en riktig soffpotatis som på sin höjd kunde räcka tass och stå på bakbenen, förutsatt att han fick något riktigt gott för besväret. En bordercollie, däremot, går över lik för att få träna. En bordercollie som inte tränas skaffar sig uppgifter på egen hand. Den börjar valla bilar, cyklar, barn, folk i trappuppgången, fiskar i akvariet, vad som helst som finns till hands.

Snart drar tävlingssäsongen i gång igen. Varenda helg i februari är redan fulltecknad. Men även om det är spännande att tävla och, förhoppningsvis, vinna, är det inte själva tävlingsmomentet som är grejen, betonar Linda Jonsson.
– Eventuella framgångar kommer vid sidan av. Det roliga är att se vad man kan lära hundarna, och att träffa alla andra som håller på hundar, som man har en massa gemensamt med.
Och så förstås – kärleken. Kaos och Zombie klättrar runt i Linda Jonssons knä under hela vårt samtal, med en tillgivenhet som inte går att ta miste på.
– Det är en fullkomligt villkorslös kärlek man får. En jag-överger-dig-aldrig-kärlek. Du-är-bäst-i-världen-kärlek. Och det är helt fantastiskt.