När Mikael Melbye

står som ansvarig för en operaiscensättning kan man alltid vänta sig en ren och stilenlig scenografi. Nu finns Mozarts Trollflöjten i hans version, som första gången framfördes 1998, åter på scenen vid Kongens Nytorv i Köpenhamn. Färgprakten i de enkla och vackra scenbilderna, tillsammans med ett uppbåd av de bästa sångarkrafterna från den danska nationalscenen, får Melbyes uppsättning att framstå som ett verkligt konstverk. Stor hjälp har han dessutom av Jesper Kongshaugs balanserade ljusdesign.
Regissören har tagit fasta på Mozarts och Schikaneders frimurarintresse som vid den här tiden ofta förknippade frimureri med Egyptens mystik och antika gudavärld. Tempelportar i guld mot mättad blå bakgrund, gyllene gudamasker och pyramidformade eldplattor är några av de detaljer som inramar den här Trollflöjten där som vanligt Tamino får sin Pamina och Papageno sin Papagena efter genomgångna riter.

Sopranen Susanne Elmark framträder i svart dräkt a la den elaka Drottningen i Snövit. När hon ger sig i kast med de svårbemästrade koloraturerna i sina båda arior kan man inte annat än hänföras över hennes brillianta virtuositet. Det är sångkonst på hög nivå.
Damsidans solister visar i övrigt upp en nivå som ligger på hög nivå. Sine Bundgaard som Pamina är inte bara bedövande vacker att skåda. Hennes sopranstämma skimrar i volymstarka och klara toner men med behärskning när så behövs. Klara och vackra toner kommer även ur sopranen Sofie Elkjaer Jensens strupe när hon som Papagena hänför sin fågelfångande Papageno.

Lars Möller som Papageno har en barytonstämma som håller. Här är det emellertid hans komiska ådra som firar de störta triumferna.
Gert Henning-Jensen som prins Tamino sjunger med fint balanserad klang sina smäktande arior. Röstmässigt är den mörke Monostatos i Jan Lunds gestalt också till sin fördel kombinerad med en smidig plastik.

Översteprästen Sarastro sjungs av basen Per Höyer med välljudande stämma som ibland får ge sig för orkestersvallet.
De tre Damerna, Anne Margrethe Dahl, Hanne Fischer och Susanne Resmark, i sina till synes strama gestalter men med smålustiga sceniska utspel, är magnifika. Därtill kommer deras mäktiga stämmor som bjuder på mycket välljud.
Dirigenten Andreas Stoehr hanterade Mozarts partitur med finess även om blecket i början dominerade väl mycket.
Publiken har möjlighet att njuta av den här färgrika och välsjunga föreställningen under ytterligare 15 gånger fram till slutet av mars. Gör det.