Guldet ska hem, eller...

Visst är det härligt att man aldrig lär sig?
Varenda försäsong är det likadant, optimismen flödar och man letar efter, och hittar, massor med saker som tyder på att det ska bli ett positivt och framgångsrikt år. Sedan kommer den krassa verkligheten och slår sönder allt, när det gäller MFF har det i alla fall varit så ända sedan 2004.

Men hur illa det än ser ut glömmer man fort. I januari och februari glimmar det på nytt lite grann av guld i nästan varenda snödriva. Och efter 5-1 i premiären kan det inte hjälpas:
Om inte alla tecken slår fel ska det bli toppstrid för Malmö FF 2010.

Skam vore det väl annars. När en förening med MFF:s stolta historia och fenomenala framgångsfacit fyller 100 år är det tjänstefel att inte gå för guld. Om det sedan inte håller hela vägen må vara hänt, bara man har försökt. Jag orkar inte höra allt det här tjafset om mellanår längre.

Dessutom är grunden lagd. Jag skrev det åtskilliga gånger ifjor och står benhårt fast vid att truppen nu är tillräckligt vass för att prestera betydligt bättre än de fem förlorade åren efter 2004.

Men det finns ett par orosmoment:
Wilton Figueiredo och Miljan Mutavdzic är två väsentliga bitar i bygget som ska bädda för segrar.

Därför känns det inte alls bra att Miljan verkar ha fått en backlash i sin rehab - för hur ska man annars tolka att han ännu inte kan gå för fullt på träningarna - och att Wilton mot HB Köge åter var en blek skugga av det nästan alla förväntar sig att han ska vara. Fyra anfallare fick speltid på Gamla IP och Wilton var sämst. Snart är dessutom Daniel Larsson hemma från utflykten med landslaget.

Fast med den optimism vi redan slagit fast alltid präglar försäsonger finns det givetvis hopp. Ivo Pekalski kan mycket väl bli ett av säsongens stora utropstecken. Och om inte Wilton börjar leverera finns det många andra anfallare som kan göra det. I alla fall om MFF spelar 4-4-2, och det gör man ju tack och lov numera.

Ricardinhos skada är givetvis också en stor osäkerhetsfaktor. Därför vore det bra om MFF kunde kontraktera i alla fall en av testspelarna Joseph Elanga och Rasmus Lindkvist. Ett kort kontrakt med Elanga och ett längre med löftet Lindkvist känns som det absolut bästa.

De som tycker att Joseph Elangas gamla misshandelsdom och spel i fotboja ska stoppa honom ger jag inte mycket för. Möjligtvis är jag präglad av mina gamla juridikstudier, men i min värld är alla som avtjänat sitt straff värda en ny chans.

Fotbollen, eller idrotten överhuvudtaget, kan inte skaffa sig en egen dagordning där man vill fortsätta att bestraffa folk långt efter det att rättsväsendet är klart med sitt jobb. I en demokrati är det domstolarna som dömer. Sedan accepterar man deras beslut och när det eventuella straffet är verkställt är det slutdiskuterat.

Tycker man inte det ska man kanske börja fundera på att tända facklan, vässa högaffeln och leta upp en lämplig lynchmobb att gapa i...

Köge var inget bra lag. Det är ingen slump att man ligger sist i högstaligan. Dessutom spelade man naivt. Bra lag klarar att göra det, dåliga aldrig, men danskar ska alltid försöka.

Till skillnad mot tidigare år ligger dessutom MFF inte så mycket efter de danska lagen i förberedelserna. I år handlar det ju om en rekordtidig säsongsstart. Därför ska man kanske inte dra alltför stora växlar på 5-1. Men det struntar jag i.

Det såg nämligen oförskämt bra ut.

I den andra halvleken var MFF närmast pinsamt överlägset. Kommer ni ihåg ett enda Kögeanfall värt namnet?

Utropstecken fanns det ett par. Här är några:
Hörnmål. Vill man vara elak kan man säga att Malmö FF nu gjort nästan lika många hörnmål som under hela den förra säsongen - och ha rätt! Pigge Muamet Asanovski var vass som hörnläggare och Markus Halstis höga häng vid 2-1-målet var inte att leka med.

Ivo Pekalski och Rick Kruys visade att de verkligen vill spela A-lagsfotboll 2010.
Edward Ofere var hur vass som helst.

Men allra bäst var nästan känslan att kunna knalla in på Gamla IP och sätta sig tillrätta. Över 2 000 betalande åskådare, vilket gav mer än 20 000 kronor till Haitioffren, tyckte garanterat att det var ett jättelyft från tidigare säsongers trängsel i snålblåsten kring diverse träningsplaner. Att gnället från Caroline Jönsson och ett par andra LDB-spelare innebar att fritidsförvaltningen och Fritidsnämnden inte långt tidigare än man gjorde vågade klubba igenom beslutet att lägga konstgräs på Malmö IP är en stor skandal. Om man haft lite guts hade de här matcherna kunnat spelats för flera år sedan.

Förvaltningen ville bygga, nämnden ville bygga, LDB-styrelsen ville bygga eftersom man insåg att hela föreningen tjänade på det, MFF ville bygga, alla som ville Malmöfotbollens bästa ville bygga. Men istället för att göra det så fort som möjligt valde man att lyssna till ett par enskilda spelare, som bara tänkte på sig själva och inte längre än näsan räckte.

Som vanligt surrade det av rykten längs sidlinjen.
Efter att ha pratat med ganska många MFF-medlemmar före, under och efter matchen kan jag nog säga att det är långt ifrån säkert att valberedningens förslag till nya styrelseledamöter kommer att köpas rakt av.
I alla fall ett är rejält omtvistat.

Det blir ett spännande årsmöte 18 februari.

Allt talar för övrigt för att politikerveteranen Nils Yngvesson går in och håller i mötesordförandeklubban. Ett bra beslut när det är dags för kandidaterna att ställas mot varandra. Han har rutinen och lugnet. Som någon sa: han har hållit i MKB-möten. Värre än så blir det aldrig...