Naturligtvis fastnade jag för det här citatet när jag i helgen läste Kurdo Baksis redan så omdebatterade bok Min vän Stieg Larsson. Den egoistiske bokläsaren inom mig kan inte låta bli att sörja över alla de där Stieg Larsson-böcker som vi aldrig kommer att få läsa.

Och det är egentligen som motvikt mot dessa egoistiska tankar som Kurdo Baksis bok är som viktigast. Han skriver för att han inte vill att vi bara ska minnas deckarförfattaren Stieg Larsson och deckarna han skrev och deckarna han aldrig hann skriva.
Kurdo Baksi vill ge oss sin minnesbild av hela människan Stieg Larsson och inte minst av hans envisa kamp och brinnande engagemang mot rasism, intolerans och kvinnoförtryck.
Det är en kamp som världssuccéerna Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes bara är en del av.

Kurdo Baksis bok har satt i gång en häftig debatt om Stieg Larsson kvalitéer som journalist och inte minst om huruvida boken egentligen ger oss sanningen om Stieg Larsson eller inte. Naturligtvis har jag ingen aning om vad som är sanning och lögn i detta infekterade ordslagsmål. Vad jag däremot vet är att när man läser Kurdo Baksis fina lilla bok så får man i alla fall en känsla av att man ges en möjlighet att se lite mer av Stieg Larsson.
Kurdo Baksi skriver som bara en verklig vän kan göra. Det är subjektivt men samtidigt inte förskönande. Baksi delar med sig av sin egen bild av vännen som är präglad av sorg och saknad men också av glädje. Och inte minst av beundran. Det känns fint att få lov att ta del av detta och det är intressant att ännu tydligare få se Milleniumtrilogin som en del i en imponerande oförtröttlig kamp.

Det här är vad jag tänker ta fasta på i min bild av denne författare som tyvärr inte har en chans att ge sin egen bild längre. Och på att lika väl som Millennium-böckerna faktiskt finns kvar och gläder och engagerar miljontals bokläsare så finns också Stieg Larssons tidskrift Expo kvar. Även om den inte läses av lika många så är den ett minst lika viktigt arv.