Säkerhet är något som omgärdar allt judarna i Malmö företar sig.
I samband med gudstjänsterna i synagogan finns säkerhetsvakter på plats och vid större högtider även polis.
Rabbin Shneur Kesselman har för länge sedan givit upp hoppet om att åka oantastad på buss och skjutsas numera i bil.
På stan gömmer judar undan allt som kännetecknar tro och etnicitet, som davidsstjärnan, för att inte hamna i bråk.
– Att visa sig med davidsstjärnan är ett lackmustest för att se hur accepterade vi är som judar i Malmö. Det är en ganska tråkig bild som kommer fram, säger Fredrik Sieradzki, från judiska församlingen.

Han är blondare än den genomsnittliga etniska svensken. Ändå är han, liksom alla judar, på sin vakt. I synnerhet det senaste året har varit omskakande.
En natt i januari kastades en brandbomb mot kapellet på judiska begravningsplatsen i Malmö.
En Malmöbaserad konstnär placerade ut burkar med etiketten "Zyklon B – giftgas", en kopia av burkarna som nazisterna använde i sina gaskammare, och hävdade att det var konst.

Det värsta var kanske ändå attacken på en judisk manifestation för fred på Stortorget i januari, i samband med konflikten i Gaza.
Motdemonstranter kastade ägg, flaskor och smällare medan polisen – som Fredrik Sieradzki beskriver det – visade "total flathet".
Händelsen har blivit ett slags kollektivt trauma för församlingens medlemmar och kanske för alla Malmös judar.
– Det blev en väckar-klocka. Vi kan inte längre känna oss säkra här.
Församlingens ordförande Fred Kahn växte upp i stan under 60- och 70-talen. Även då fanns en antisemitism, men från en grupp som han benämner "den gamla stammen nazivänner".
– Den antisemitismen fördömdes starkt. Nu har vi inte samma stöd och det blir knappast brandkårsutryckning när vi utsätts.
Det sviktande stödet finns att spåra i konflikten mellan Israel och Palestina, tror Fred Kahn. I dag är det nya grupper som står för förföljelsen.
– Grupperna drar nytta av konflikten för att utsätta judar för trakasserier.

Fredrik Sieradzki menar att det finns en stark antisemitism inom extremvänstern, liksom bland en del muslimer. Dessa grupper har anammat en "sjuk ideologi" där världssionismen är central. Världssionismen innebär, enligt konspiratorikerna, att judar styr och ligger bakom allt dåligt i samhället.
– Israel och judar har blivit en exponent för allt ont i världen. Enligt dessa grupper är judarna nästan värre än nazisterna var.
De mest fanatiska muslimerna – vilka bara utgör en begränsad del, poängterar Fredrik Sieradzki – anser att judar alltid är judar, och därmed fiender, oavsett var i världen de befinner sig.
– Att visa att man är jude i Malmö har blivit som ett "chicken race". Vem vågar, liksom? Det är helt sjukt egentligen.
När han själv växte upp kunde judar fortfarande bära kippa utan att bli antastade.
– Det är det ingen som vågar i dag.
Sedan manifestationen angreps finns en bättre beredskap hos polisen. Det är både Fred Kahn och Fredrik Sieradzki eniga om. Medvetenheten om antisemitiska brott är större och samarbetet mellan polis och församling är gott.
Ledande politiker gör däremot lite för Malmös judar, anser Fredrik Sieradzki.
– Vi fick väldigt lite stöd i i samband med attacken på Stortorget. Jag fick känslan av att det var legitimt att ge sig på judar.

Ett uttalande från kommunalrådet Ilmar Reepalu, (S), för några år sedan, visar på aningslöshet hos politiker, menar Fred Kahn.
– Han sa att Ariel Sharon, tidigare premiärminister i Israel, var den man som han tycker sämst om i världen. Man kan tycka vad man vill om det, men det sänder ändå vissa signaler när han fullkomligt struntat i att kommentera Saddam Hussein och andra massmördare.
– Politiker måste inse att det spelar roll vad de säger.
Judiska församlingen anordnade en utfrågning om antisemitism i Malmö förra våren.
Där möttes de av en viss förståelse.
– Men det var kanske bara en läpparnas bekännelse.